Man ska undvika att prata om någon, utan att också ha prata med. Det är en bra regel.

En av de stimulerande sakerna med att vara journalist är möjligheten att få ge röst åt människor, att inte skriva om dem, utan med dem: Medborgare som berörs av kommunala nedskärningar, politiker som berättar om en utsatt roll i offentligheten, asylsökande som sitter fast i byråkratins rävsaxar, väljare som valt ett visst parti, och så vidare.

Det var också vad vi gjorde när vi i höstas publicerade artikelserien ”Det kriminella Uppsala”, där vi intervjuade dem som lever i brottsligheten, de kriminella och deras föräldrar och syskon, samt de yrkespersoner som jobbar med och mot dem. Serien fick stort genomslag.

Nu har Brottsförebyggande rådet, Brå, gjort detsamma och intervjuat 21 personer med erfarenhet av kriminella miljöer. Inför ett stort pressuppbåd presenterades under tisdagen rapporten ”Skjutningar i kriminella miljöer”. Där säger en av de intervjuade: ”Jag hade ett helvete. Jag ville dö alltså, varje dag ville jag ta livet av mig, på riktigt. Eller så funderade jag på att jag bara skulle gå och mörda dem allihopa och bara ta mitt straff eller skjuta mig själv i huvudet efteråt. Jag trodde inte att det fanns någon utväg för mig alltså, över huvud taget”. Citatet är ett av många starka i rapporten. Ett annat gäller hur gammal vänskap och lojalitet förgörs med åren i kriminaliteten, som gör folk giriga och självupptagna: ”Alltså du får glömma det här med lojalitet helt och hållet. Nu för tiden finns inte det där. Alla kan hugga varandra i ryggen, på sekunder alltså”.

De här båda citaten stämmer, liksom det övriga materialet, mycket väl överens med de intervjuade i vår artikelserie. Här är några gemensamma bilder:

* De kriminella miljöer där skjutningar har ökat präglas ofta av instabila strukturer och ombytliga relationer, inte av organisation och ordning.

* Konflikter kan plötsligt blossa upp och få katastrofala följder, men bottnar ofta i småsaker.

* Man växer in i den kriminella miljön för att den tillhört ens vardag under uppväxten.

* Tillgången på narkotika och vapen är avgörande för utvecklingen.

* Man skjuter för att skaffa sig en position och stärka sitt rykte, men också för att förekomma och skydda sig.

Med under Brå:s presentation var också polischefer från storstadsregionerna. Enligt dem är rapporten ”ingen kioskvältare”, som en av dem uttryckte det, utan bekräftar bara den bild polisen redan har. Frågan är då varför det dröjt ända tills i går innan bilden presenterades offentligt, samtidigt som skjutningarna ökat? Det fick vi trots frågor inget riktigt svar på.

Men det är för sent för att bråka om det. Det viktiga är att bilden samhället ska bygga sina insatser på nu – till sist – är mer komplett, att även pusselbiten med de berördas egna berättelser är på plats. För man ska inte prata om någon, utan att också ha pratat med.