Den slutsatsen drar forskare vid Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet i en studie som på fredagen presenterades vid det årliga internationella bröstcancermötet i San Antonio i Texas, USA.

– Våra resultat stärker misstankarna om att långvarig behandling med så kallade aromatashämmare ökar risken för hjärt-kärlsjukdom. Det talar för att man i stället för enbart fortlöpande behandling med aromatashämmare, som i dag är standard i många länder, bör växla mellan den sortens preparat och en annan typ av förebyggande medicin, tamoxifen. Så gör vi redan i Uppsala, säger docent Henrik Lindman, överläkare vid Akademiska sjukhusets cancerklinik.

Studien omfattar 150 kvinnor som insjuknade i bröstcancer några år efter klimakteriet. Efter canceroperationen hade en tredjedel under minst tre år behandlats med någon aromatashämmare. En tredjedel hade lika länge behandlats med tamoxifen och en tredjedel hade inte fått förebyggande läkemedelsbehandling.

Artikelbild

| Flera typer av läkemedel används för att minska risken för återfall i bröstcancer.

Alla kvinnorna genomgick en specialundersökning av halspulsådrorna med så kallat högrekvent ultraljud för att mäta tjockleken på olika lager som bygger upp blodkärlen. Ett tidigt tecken på åderförkalkning är att innanlagret i blodkärlsväggen, som mest består av bindvävsceller, ökar i tjocklek samtidigt som mellanlagret, som är uppbyggt av glatta muskelceller, långsamt blir tunnare.

Det fanns inga skillnader i tjockleken på dessa blodkärlslager mellan kvinnorna som hade behandlats med tamoxifen och kvinnorna som inte fått sådan förebyggande behandling. Jämfört med dessa båda grupper hade kvinnorna som behandlats med någon aromatashämmare däremot klart tjockare innanlager och klart tunnare mellanlager i sina halspulsådror. Ju längre tid behandlingen med aromatashämmare hade pågått, desto tjockare var innalagret i förhållande till mellanlagret i halspulsådrorna.

– Detta är starka belägg för att långvarig behandling med aromatashämmare har negativa effekter på blodkärlen, som på längre sikt riskerar att leda till uttalad symtomgivande hjärt-kärlsjuklighet, säger Henrik Lindman.

Det var också vad forskarna såg under de i medeltal tolv år som kvinnorna följdes upp efter det att de hade fått sin bröstcancerdiagnos. Under den tiden insjuknade sju av kvinnorna som långtidsbehandlats med en aromatashämmare i hjärtinfarkt, stroke eller någon annan hjärtkärlsjukdom, jämfört med två som hade långtidsbehandlats med tamoxifen och en som inte fått någon sådan behandling.

Artikelbild

| Efter att cancertumören i bröstet opererats bort är det vanligt att kvinnor med så kallad östrogenpositiv bröstcancer under lång tid tar mediciner som motverkar återfall.

För kvinnor som bedöms löpa hög risk för återfall har enligt flera studier behandling med aromatashämmare något bättre förebyggande effekt än tamoxifen. Det är också känt att långvarig behandling med tamoxifen kan ge upphov till livmodercancer.

– För att få en god effekt mot canceråterfall och ändå i möjligaste mån minska negativa effekter rekommenderar vi i Uppsala att man efter halva rekommenderade behandlingstiden på fem år skiftar från aromatashämmare till tamoxifen för att på så sätt minska biverkningsriskerna, säger Henrik Lindman.