Det var först på 1990-talet som de första gatugängen i Sverige dök upp. Sedan dess har antalet gängbildningar ökat dramatiskt. Det konstaterar polisen och forskaren Amir Rostami i sin avhandling Tusen fiender (2013), där han frågat sig varför gatugäng bildas och vad som lockar in personer till dem. Det övergripande svaret är: trygghet.

– Gemensamt för de flesta som går med i gäng är att de kommer från en osäker miljö. Det kan handla om hemmet, närmiljön, uppväxtförhållanden eller en kombination av dem, säger Amir Rostami.

Medan vissa försöker finna och skapa trygghet genom att satsa på skolan, hitta ett jobb eller flytta från området söker andra sig till gängkonstellationer, som kan vara mer eller mindre fasta i strukturerna.

– För oss ter det sig ju inte så rationellt att säkra trygghet i sådana destruktiva miljöer, men för många kan det vara väldigt rationellt att gå med i ett gäng eller gå samman med barndomskamrater för att skapa säkerhet i en osäker miljö.

Men få hittar vad de söker, konstaterar Amir Rostami.

– Ingen av de jag intervjuade ville att deras egna barn eller småsyskon skulle välja samma väg som de gjort.

LÄS MER: Lång kamp  för att lämna gängens värld

LÄS MER: "Ge mig en chans"

Amir Rostami har i sin forskning intervjuat gängmedlemmar och gängledare. Något som många av dem har gemensamt, utöver en upplevd otrygghet, är en känsla att inte vara en del av samhället. Ett utanförskap som ofta inte bara är ekonomiskt, utan även kulturellt, etniskt och värderingsmässigt, skriver han i sin avhandling.

En forskningsrapport från 2012, som Amir Rostami var med och tog fram, visade att 76 procent av medlemmarna i olika gatugäng i Sverige var första eller andra generationens invandrare.

– Det är inte konstigt. Dessa gäng uppstår i socialt utsatta områden, där en stor andel är invandrare, säger Amir Rostami som själv växte upp i ett sådant utanförskapsområde.

Frågan om invandrare och brottslighet är utan tvekan en av de känsligaste och mest laddade frågorna i samhällsdebatten. Brott där gärningsmannen har ett utländskt namn samt debattinlägg i ämnet får sociala medier och olika typer av sajter att koka.

Tittar man på sammanställd statistik vad gäller invandrare och brottslighet i Sverige kan man börja med att konstatera att den har ett antal år på nacken.

Den senaste rapporten i ämnet från Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerades 2005 och är en sammanställning av misstänkta gärningsmäns bakgrund för brott begångna åren 1997-2001. I den fastställs att de allra flesta inte är kriminella. 95 procent av de svenskfödda och 88 procent av alla utlandsfödda fanns inte med i brottsregistret. Rapporten visar att de flesta brott, närmare 60 procent, begicks av infödda svenskar, men att utrikesfödda var överrepresenterade i brottsstatistiken. Mittemellan hamnar svenskfödda med utrikesfödda föräldrar.

Utlandsfödda figurerade 2,5 gånger oftare som misstänkta i brottsutredningar än svenskfödda med svenska föräldrar. Störst var överrepresentationen för vålds- och sexualbrott samt rån, för dessa brott var risken 4-5 gånger så hög. Även om det låter högt kan det förtydligas att andelen utrikesfödda som var misstänkta för våldtäkt eller försök till våldtäkt under perioden var mindre än 0,3 procent.

När Brå kompenserade för faktorerna kön, ålder, utbildning och inkomst minskade överrisken från 2,5 till 2,1.

Rapporten visade också att skillnaderna mellan olika invandrargrupper var stora. Personer från Nordafrika och Mellanöstern hade den högsta registrerade brottsligheten, medan personer från främst Västeuropa, Sydostasien och USA i huvudsak inte begick brott oftare än infödda svenskar.

Hur står sig statistiken i dag, närmare 20 år senare? Sverige har haft en stor invandring de senaste åren och ett växande antal utanförskapsområden. Samtidigt har brottsligheten inte ökat, dock med undantag för sexualbrott och dödligt våld som ökat sedan 2015.

Det pågår en debatt huruvida Brå borde göra en liknande studie igen. I inledningen till Brås utredning från 2005 motiveras rapporten med att problem inte försvinner ”... om man inte belyser dem och talar öppet om dem. En korrekt bild av problemens omfattning och utveckling torde i stället vara den bästa grunden för att analysera förhållandena och förbättra alla invånares förutsättningar att fungera väl i Sverige, oavsett etnisk härkomst.”

Men Stina Holmberg, som är forsknings- och utredningsråd på Brå och som var med och tog fram rapporten 2005, tycker inte att det behövs någon ny undersökning.

– Det har gjorts flera studier som alla visar ett liknande resultat. Att göra en till skulle inte ge så stort mervärde, enligt mig. Och trots en kraftig invandring har det inte skett någon ökning i de flesta typer av brott.

Vad säger du till den som tänker att vi kanske skulle haft en stor minskning i antalet brott om vi inte haft en kraftig invandring?

– Vår brottstrend ser ganska likartad ut jämfört med de övriga nordiska länderna, så det tror jag inte. Men det är ingen lätt fråga och jag kan även förstå de som vill se en ny studie.

Det Stina Holmberg tycker är betydligt viktigare än en ny undersökning är att såväl politiker som forskare jobbar hårdare för att hitta lösningar på problemet, utifrån det man redan vet om vissa gruppers stora överrepresentation.

– Det har gjorts alldeles för lite. Och då pratar jag främst om välfärdsinsatser. Om närmare hälften som går ut nian i ett område inte har behörighet till gymnasiet, då är det ju världens grogrund för brottslighet. Vad vill politikerna göra? Och hur ser forskningen på vad som är effektivt i att minska brott i utsatta områden? Det behövs mycket mer diskussion om vad vi gör åt problemet.

Är det sociala faktorer som gör att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken?

– Till en viss del. Föräldrars sociala situation har i en studie visat sig ha en klar påverkan, även om det inte kan förklara allt. Man kan tänka sig flera andra faktorer, så som rotlöshet, tidigare trauman och kulturer som krockar.

Diskriminering inom rättsväsendet – så som att fler kan vara benägna att polisanmäla invandrare eller att polisen oftare kontrollerar personer med invandrarbakgrund – kan också påverka siffrorna, menar Stina Holmberg.

Samhällets fokus låg länge MC-gängen. Varken polis eller politiker tog de framväxande gatugängens framfart på tillräckligt stort allvar, suckar Amir Rostami i andra änden av telefonen. Detta trots att han och många andra sedan mitten av 2000-talet försökt varna för utvecklingen.

Och nu är vi här. Den typiska gatubrottsligheten – narkotikahandel, rån, misshandel och utpressning – inkluderar i allt högre grad grövre våld med skjutvapen och handgranater. Särskilt i Malmö, men också i Göteborg och Stockholm. Även Uppsala har haft flera uppmärksammade våldsdåd de senaste åren. Polisen har pekat ut femton särskilt utsatta områden där samhället delvis tappat kontrollen och kriminella dikterar villkoren.

– Jag är inte förvånad. Varför? Frågan är komplex, men främst handlar det om att samhället dras isär. Häromdagen konstaterade OECD att Sverige är ett av de länder där klyftorna ökar allra snabbast, säger Amir Rostami.

På lång sikt handlar lösningen alltså om att hålla ihop samhället, menar han. Att få bort osäkra miljöer där människor känner sig hopplösa och exkluderade, och därmed se till att rekryteringsbasen krymper.

På kort sikt handlar det om polisiära och sociala insatser.

– Konsekvenserna för unga som begår brott måste komma snabbt. Det får inte gå år till rättegången. De sociala insatserna handlar om att komma åt de som redan befinner sig i de här miljöerna och underlätta processen för dem som vill lämna.

– Det finns inga snabba lösningar, men det handlar inte om raketforskning. Människor behöver få vara en del av samhället och få samma förutsättningar.

Men det har väl gjorts stora satsningar i dessa områden? Och i Sverige med gratis utbildning finns väl ändå förutsättningar?

– Absolut, men frågan är mer komplex än så. Jag har träffat gängledare vars syskon är högutbildade.

Främst handlar det om hur vi använder resurserna, menar Amir Rostami. Fler fritidsgårdar är inte lösningen, utan snarare mer riktade insatser mot specifika individer eller grupper.

– Om exempelvis en person blir gängmedlem eller radikaliserad, hur kan vi punktmarkera familjen och ge stöd så att inte syskonen går samma väg? Men det behövs också bredare insatser för att sänka trösklarna in i det svenska samhället, så att människor snabbare kan komma in på arbetsmarknaden eller ha råd att flytta från Rosengård eller Vivalla.

Vad gäller framtiden är Amir Rostami fortsatt pessimistisk. Han saknar de kraftiga åtgärderna som han menar behövs för att vända utvecklingen.

– Polisen kan göra ett hur gott arbete som helst, men så länge vi inte tar bort rekryteringsgrunden som drar in människor i de här miljöerna löser vi inte problemet långsiktigt. Polisen är tyvärr i dag oftast den enda aktören som agerar och tar ansvar. Hur vill vi att Sverige ser ut om 20 år? Görs det långsiktiga politiska satsningar så att vi kan nå fram till den visionen? Nej.

Amir Rostami har ingen järnkoll på de kriminella konstellationerna i Uppsala. Men stan har väl producerat tre gängledare de senaste åren? frågar han retoriskt och rabblar snabbt tre namn. Han har noterat Uppsalapolisens satsning på att komma åt kriminella nätverk. Att den polis som leder det arbetet fick bilen sprängd häromveckan ser Amir Rostami som ett tecken på gott arbete.

– Om det är relaterat till polisens arbete mot gängen ska det snarast ses som ett kvitto på att man trycker där man ska. Det är bara att öka trycket.

Uppsalas chanser att få bukt med problemen kring kriminella konstellationer är ovanligt god, tror han.

– Uppsala har inte så många områden där problemen finns, och i kombination med övriga förutsättningar som Uppsala har så är situationen hanterlig.