Kriminalitet börjar som en biljett till att överleva och ha det bra, säger Ali. Han är en ung och talför Uppslabo. Och en av dem som skottskadats.

Skotten mot honom sköts under den tid Uppsala sett en uppgång av grova våldsbrott. Han är själv dömd och har använt narkotika. Han vill vara helt anonym på grund av hotbilden runt honom.

Hans första ord när vi börjar prata är "missanpassning".

Artikelbild

| Vid en skottlossning på Väktargatan i slutet av maj skadas två personer. Skjutningen inträffade mitt på dagen nära en förskola med barn, och skott gick genom fönstret på en lägenhet. En man greps men är i dag släppt.

–  Tänk en kille som aldrig varit accepterad; inte på dagis, inte i skolan, inte på gården, inte i familjen. Den där killen bor i en stadsdel med många kriminella och ser där vänskapen mellan andra missanpassade. Då söker han sig till dem. Man vill passa in, inte må dåligt.

De första förebilder han själv hade var just äldre kriminella som hade mycket pengar, de med guldkedjor, de som hade begått grova brott och kanske till och med mord.

– De vi såg upp till var dem vars namn ekade av respekt överallt. Folk som osade pondus liksom.

Men det är lätt att bli utnyttjad som kriminell hang around, säger Ali. Hans bild bekräftas av åklagare och andra som UNT talat med: du får agera kurir, pressas till småbrott, övertygas att gömma vapen eller narkotika och så står du i något du själv inte kan styra över.

Artikelbild

| I augusti skadas flera vid skjutningar i Gränbyområdet. En person har åtalats för en skjutning.

Ali beskriver ett Uppsala med upptrappat våld och pressade kriminella med svaga lojaliteter.

–  Det har gått så långt. Står du på fel sida riskerar du att bli kidnappad, jagad, skjuten, pressad. Det är infekterat, riktigt infekterat.

Artikelbild

| I maj 2017 grips i Kvarngärdet en person misstänkt för ett mord på Studentvägen. Men ingen dömts för dådet.

KRÖNIKA: "Varför skjuts det i Uppsala så att människor dör?"

För äldre kriminella är det affärsuppgörelser om pengar bakom våldet, men för yngre har det andra förtecken, säger Ali. De yngre är mest arga. Det kan handla om tjejer, att någon talat dåligt om dig, att du fått ett slag, eller att någon skämt ut dig.

Artikelbild

| Skjutningen på en pizzeria i Flogsta 2017 blev startskottet för två år av upptrappat våld i Uppsala. En person dömdes för mordförsök.

– Det enda du tänker på är hämnd. Du andas in hat – och andas ut ännu mera hat. Nästa person som andas in .... alltså, det är som passiv rökning, där konsekvensen för den passiva rökaren blir mycket större i den kriminella världen.

Är det unga killar i gäng som ligger bakom de grova brotten?

– Det kan vara lite stadsdel mot stadsdel, kompiskretsar, eller lösare nätverk. Men i dag finns egentligen inte tillit till någon. Barndomsvänner skjuter för att döda varandra. Bröder hugger varandra i ryggen.

En annan som lever i den kriminella världen är Soraya. Men hon gör det ofrivilligt. Första poliskontakten var när ett av hennes syskon blev pressad av äldre att snatta. Men det var ett annat syskon som skulle hamna rejält i knipa senare. Han sköts på allmän plats i Uppsala. Ett vittne berättade att det sprutade blod överallt. Hennes bror hamnade på sjukhus men överlevde skadorna.

Det är en frustrerad syster som pratar, frustrerad över syskonen, polisen, sociala myndigheter, psykiatrin, föräldrarna. Hon ber om ursäkt för att hon gråter.

Polisen var ofta hos familjen i jakt på hennes bror. Men enligt henne gjorde de inte sitt jobb grundligt nog för att få fast honom. Han kunde enkelt gömma sig i hemmet, säger hon.

– Jag blev jättearg, jag ville att de skulle straffa honom.

Han hamnade i drogmissbruk och Soraya tog på sig rollen som systern som försökte ställa till rätta. Hon betalade hans skulder, "tiotusentals kronor", och tog honom till psykiatrin när han kollapsade av knarket. Men han skickades hem, berättar hon. Där fick hon fortsätta ta hand om honom.

Det fanns perioder då hennes bror inte kom hem, där det istället kom sms: "Nån försöker döda mig".

– Vi trodde hela tiden att han tagit en överdos eller att han var skjuten. Vi jagade honom konstant. Det var extremt jobbigt.

Vi är tillbaka hos Ali.  Allt bottnar i knarket, säger han.

– Det är den verkliga boven. I dag kan du planera din dag efter drogerna, det finns stimulans för varje sinnesstämning. Du kan ta kokain när du ska ut på klubben eller när du vill få självförtroende, hasch när du ska sova, tramadol om du vill vara pigg och aktiv. Vill du vara glad tar du lyrica, säger han.

Narkotikan finns "varsomhelst", enligt Ali. Man behöver inte som förr jaga runt efter recept.

Vilken betydelse har knarket för våldsbrotten?

– Man kan säga så här: Om du inte har tagit knark så måste du vara psykopat för att kunna skada någon svårt, exempelvis skjuta någon.

Så knark är villkoret för att det ska kunna bli så här, med ett upptrappat våld?

– Har du ett 50-tal ungdomar med tunnelseende som springer runt och käkar tabletter, som bara tänker på sig själva och att tjäna pengar och inge mer respekt, då får du mer brott och våld och fler mordförsök. Ditt namn kommer upp, någon trampar på dina tår – och så exploderar det. Knarket ger det där tunnelseendet, du tänker inte utanför din bubbla.

När börjar man ta droger?

– Från 12 år. Mellan 12 och 17 år börjar det.

Vem tjänar pengar på narkotikan?

– De äldre. De har mycket pengar – och de skyltar med det. Förr sparade man och öppnade verksamheter. I dag är det guldkedjor, fordon, Versace, Philipp Plein, och sådant där. I dag är din bror din fiende fast han är din bror – och alla går med för stora skor.

För att någon ska kunna bli skjuten krävs tillgång till vapen. Enligt Ali, som själv varit misstänkt för vapeninnehav, är det inte enkelt att få tag på vapen. En insats krävs, men det går för det mesta. Oftast känner man någon som har vapen. Men då skapas en beroendeställning, en slags skuld. Både till den du lånat vapnet av samt till den du skadat och dennes kompisar eller familj.

–  Ofta vill man inte skjuta för att döda, utan för att skaffa sig ett namn –  och då kan någon låna ut för att du ska få göra det, kanske en äldre kriminell. Det gör att du lätt kan bli utnyttjad, du blir skyldig en tjänst. Det är ge och ta. Dessutom sitter du där med en skottskadad eller ett liv på ditt samvete efter att du använt det.

Vapnen som florerar är inga pålitliga grejer, säger han och beskriver hur vapnen kommer från forna Jugoslavien, eller är gaspistoler inköpta från Tyskland, Frankrike eller Turkiet, där man själv borrat i pipan för att de ska kunna användas som skjutvapen. Alis bild stämmer med den polisen ger av vapentillgången.

Vapnen i omlopp är fler i dag än tidigare, säger han

– Men begäret är större än tillgången. Alla jagar vapen från alla håll.

Det är söndagskväll i en öde entré vid Akademiska sjukhusets entré, ingång 70. Här träffar vi Fatem, mamma till en av dem som skadats under de senaste årens grova våldsbrott. Familjen är här för den skada hennes son fick till följd av våldet han utsattes för.

– Jag kunde ha förlorat mitt barn.

Fatem skakar i kroppen när hon pratar.

– Min son är en klok och smart kille, när han inte stoppat i sig massa droger, säger hon.

Hon uppmanar alla att våga vittna och berätta om vem som har vapen, vem som tar droger, vem som börjar begå brott. Alla föräldrar har ett ansvar, säger hon.

– Våldet har passerat en gräns när man skjuter in i hem där det kan finnas mammor, syskon, barn.

Hon skakar på huvudet, tittar ned i golvet och säger att hon inte vet om hon känner något hopp för framtiden. Att folk ska träda fram och berätta för polis och myndigheter, som hon själv önskar, är inte troligt; ingen vill vara en golare, en tjallare. Hon mår själv väldigt dåligt innerst inne, säger hon. Hon känner sig ensam i sin situation.

– Jag är jättetrött och jätterädd. Jag är rädd för varje bil som passerar, för varje person vi möter. Den som inte lyckades döda min son kommer att försöka igen.

Samma rädsla upplever Soraya och hennes familj. Dagen då skotten avlossades mot hennes bror minns hon med fasa.

– Kompisar hörde av sig och hade läst i tidningen. De undrade om vi kunde bekräfta att det var han som var skjuten. Men vi visste ingenting. Vi tog bilen och körde så in i helvete. Vi visste inte om han var död.

Det var han inte, tack och lov. Soraya misstänker att han såg vilka som gjorde det, men tror att han aldrig skulle våga berätta, inte ens för sin familj.

Hon beskriver sin familj som driftig. De kom till Sverige från ett land i krig när barnen var små och föräldrarna skaffade sig liv och arbeten i det nya landet. Men det kostade på och orken fanns inte alla gånger för att ta hand om barn på dåliga vägar. Soraya berättar om hur deras pappa reagerade dåligt på de första tecknen på kriminalitet. Andra gånger betedde sig föräldrarna i stället naivt inför sina kriminella barn och gav dem förtroenden och chanser de inte kunde hantera. Föräldrarnas ekonomi och relation tog skada. I dag lever de inte tillsammans.

– Jag har dömt många familjer tidigare som inte kunnat ta hand om sina barn. Men börjar något av barnen med droger är det inte lätt, säger hon.

Tidigt fick familjen kontakt med de sociala myndigheterna och tidigt upplevde hon att det skar sig, utan att i dag kunna sätta fingret på riktigt vad som blev fel.

Känslan av att familjen inte fått ordentlig hjälp att komma på fötter har funnits med hela tiden. Hon berättar om hur de vräkts från hyreslägenheten och om hur syskon åkt in och ut ur häktet utan att få med sig något stöd för att vända på sina liv. Efter skjutningen har hennes bror inte fått tillräckligt skydd för att våga berätta vad han vet om vem eller vilka som avlossade skotten, menar Soraya. Och idag får han starka mediciner på recept som Soraya i själva verket tror leder till fortsatt missbruk.

Goda krafter har funnits: en engagerad rektor, en hjälpsam polis. Men alla negativa historier har gett familjen dåligt rykte.

– Folk i vårt område har tittat ned på oss, med äckel och skam, säger hon som själv har utbildat sig och lever ett vanligt liv i egen lägenhet.

Det är så alla vill ha det egentligen, säger hon.

– Men de unga killarna tar genvägar för att nå dit, de söker enkla pengar och kan inte tänka sig att jobba på McDonalds. I stället skaffar de sig skulder och skit.

Varför skjuts eller knivhuggs människor i Uppsala, några till döds? På sådana frågor kan det finnas många lager av svar. Ali ser stora problem i samhällsplaneringen, som gör att utanförskap och kriminalitet gror i vissa miljöer. Han ger en drastisk bild: det går inte att tvätta rent något med mer smuts. Politiker och andra makthavare i samhället måste göra mer för att blanda svenska familjer med dem med invandrarbakgrund, menar han. Klyftorna i samhället är förödande.

Han har själv drömmar om ett annat liv. Om du är en person som har sålt knark så kan du klara dig i entreprenörsvärlden, säger han, för du vet hur du marknadsför och säljer grejer.

– Ta din chans. Du har inte fått den gåvan i onödan, säger han, riktat delvis till sig själv.

Samtidigt behövs mer och bättre stöd till dem som vill starta ett nytt liv. Och det är inte myndigheter han tänker på, utan medmänniskorna. De behöver finnas där för den som ska anpassa sig till ett vanligt liv.

– Man är så indragen i den kriminella världen att det är svårt att lämna den och man har svårt att lyssna på någon som själv inte varit en del av den. Stöd från exkriminella eller samhället nära är viktigt då, säger Ali.

Vad vill du säga till våra läsare som inte lever i den här världen?

– Den du kollar ner på och är rädd för, den vill egentligen bara vara i dina skor. Du tror att den är emot dig och kommer från en helt annan värld. Men egentligen har den bara sug efter ditt liv.

Många har inte råd med vanliga saker som busskort, cyklar eller semester utan stöd från socialtjänsten, påpekar han.

–  Ser folk ner på dig kommer du självklart gå med dem som går i samma skor som du, i stället för att stå ensam. Hellre pekar du finger än blir pekad på.

Längtar många unga kriminella efter ett liv som Medelsvensson?

– Jag garanterar dig: om de här ungdomarna bara en månad fick uppleva alla de här grejerna, det goda vuxenlivet, så skulle vi inte ha sådan här skit. Nu tänker man hela tiden: "snart är jag rik, snart är jag klar, snart har jag 100 000 i månaden". Men man faller alltid innan. Det är ytterst få kriminella som lyckas nå dit. Och priset är konstant stress och paranoia. Du vet inte vem du kan lita på.

Men varför försöker inte fler ändra på sig och leva ett vanligt liv?

–  De känner att de inte passar in. Jag har själv försökt flera gånger, men det var kört; jag andades, levde och var förortsbetong.

Fotnot: De intervjuade i artikeln heter egentligen något annat.