Efter några veckor i nyhetsdetox är jag åter i selen. Sommarstugeidyllen bleknar sakta bort, som en förlossningssmärta. Nyss så verklig och skarp, men snart ett minne blott.

Väl tillbaka i vardagen upphör man inte att förvånas. Allt är sig likt och ändå inte. Kanske har myset vid jordgubbsfrukosten, där det mest upprörande var några plumpa kommentarer i lokalradions trivseltimme, fått en att slappna av för mycket.

Plötsligt är det där igen. Gnället, hatet och ilskan. Alltså jag bara undrar: Var kommer alla griniga människor ifrån?

Det känns dessutom som att det skruvats upp ett hack. Ilskan på nätet har ingen botten, inget tak.

Det finns några givna saker som kan sätta fart på den kollektiva upphetsningen; klimathot, feminism, tiggeri, våldtäkter på stan – ja våld överlag.

Jag hamnade i en tråd på facebook där någon lagt ut en skrämmande bild på en ung kille som skadats svårt när han attackerades av en man med kniv. I början av tråden finns önskningar om snabbt tillfrisknande och lite kommentarer om att han haft änglavakt. Men sen dyker trollen upp. Och givetvis konstaterar de att det är invandringen som är problemet. Kommentarer om att ”så går det när man öppnar upp gränserna” triggar igång hatet. Fler hänger på, inlägg får egna trådar. Till slut är floden så strid att den inte kan hejdas längre, trots en och annan envis och tålmodig människa som försöker nå ut med fakta. Gärningsmannen visar sig ha ett svenskt namn, ett svenskt pass och en diagnosticerad psykisk sjukdom. Få lyssnar givetvis.

Här har vi masshysterin i sin fulla prakt. En grupp rädda människor som känner sig hotade och som tappat kontrollen. Ut åker vett och sans, påståenden antas vara sanna även om de uppenbart inte är det. Trots att någon lagt ut delar av polisens förundersökning stämplas det som fejk.

Det sägs att i en diskussion på facebook med 10 kommentarer, finns 100 tysta betraktare i bakgrunden. Läsare som ser, men inte deltar. Jag är en sådan. Med dåligt samvete, för visst borde man gå in i debatten och lyfta fakta. Men min erfarenhet är att ingen ändå lyssnar. Det kräver mod, du måste härda dig mot attackerna, annars pallar du inte.

Men att logga ur, stänga av sociala medier och lämna fältet fritt för de paranoida känns fegt. Då förökar de sig ju ännu mer, de griniga typerna.

Det största griniga-gubbe-priset denna vecka går annars till Donald Trump. Inte oväntat kanske. Nog måste man säga att hans försök att köpa Grönland av danskarna är nåt extra. Inte märkligt i och för sig. Maktfullkomliga män (och någon enstaka kvinna) har alltid velat erövra ny mark. Vi är många som undrar – trodde han verkligen att det skulle gå? Jag sätter en krona på att han trodde på dealen. Han är ju affärsman för tusan.