I hotell Gillets foajé i Uppsala sitter en avspänd Emma Westas Rödin i den fluffiga soffan och väntar. Där är hon hemmastadd. I Pillerpoddens barndom satt hon och Siri Strand ofta här och jobbade. Hotellet var deras kontor. Ibland fick de kaffe också.

De var 19 år och mådde dålig. Depression, ätstörning, sorg, bipolär sjukdom och borderline gjorde att de inte kunde gå i skolan eller ha en fungerande vardag.

– Pillerpodden föddes ur ilska och hopplöshet, säger Siri Strand.

Artikelbild

| Andreas Doyle håller på att spela in en dokumentärfilm om Pillerpoddens Siri Strand och Emma Westas Rödin.

Omkring oss kretsar Andreas Doyle med en filmkamera framför sig. "Shit vilka coola brudar", tänkte han när han upptäckte Pillerpodden. Nu gör han en dokumentärfilm om Siri och Emma. Den ska bli klar nästa år. Han blev imponerad av deras arbete.

Nyligen har de gett ut boken: "Ryck upp mig". Den är essensen av allt de jobbat med sedan de startade Pillerpodden. Titeln är en pik till folk som uppmanar någon som mår dåligt att rycka upp sig.

– Det har nog 90 procent av alla fått höra. Men när man mår psykiskt dåligt kan man inte rycka upp sig. Därför blir rådet fel även om det är välment, säger Siri Strand.

– Vår vision är att inget barn ska ta sitt liv, säger Emma Westas Rödin.

Artikelbild

| – Ryck upp mig, är boken vi själva hade behövt när vi mådde som sämst, säger Emma Westas Rödin.

I boken skildras deras upplevelser av psykisk ohälsa via dagbokstexter och journalutdrag, och den innehåller konkreta modeller för att bekämpa psykisk ohälsa bland unga.

– Boken är den bok vi själva hade behövt när vi mådde som sämst, säger Emma Westas Rödin.

Det var på psykakuten i Uppsala som vänskapen började. Innan dess hade de känt till varandra sedan högstadiet på Uppsala musikklasser. Siri ringde till Emma och bad henne komma till väntrummet och hålla henne sällskap. Det var en varm sommardag i augusti 2014.

– Ingen av de gamla kompisarna kunde komma, men Emma svarade ja, säger Siri.

– Ja, fast jag var ju lite orolig att det kunde bli stelt. Men det blev det inte, säger Emma.

Bägge kände de skam över sin psykiska ohälsa trots att de inte kunde rå för situationen. Men de kunde prata om den. Både Emma och Siri störde sig på tystnaden kring psykisk ohälsa. Två veckor efter besöket på psykakuten satt de på en balkong i Turkiet med en urdrucken flaska rosé och bestämde sig för att säga saker till varandra som de aldrig sagt förut och spela in. Det blev tankar som: "Nu är det slut på katastroftänkandet, det är slut på tystnaden" vilket blev starten på Pillerpodden. Den blev den första i Sverige som handlade om unga och psykisk ohälsa, och snabbt även den största podden i Uppsala med 20 000 lyssnare i månaden.

– Vi trodde att bara några som kände oss skulle lyssna. Men podden blev en revolution! För oss var det en tid då hela våra liv genomsyrades av psykisk sjukdom och ångest. Men i samhället i övrigt fanns inte psykisk ohälsa på kartan, säger Siri.

Samtidigt fick de kritik. Att prata om psykisk ohälsa kunde vara att väcka den björn som sover.

– Folk var så rädda. Det fanns en bild av att vi kunde smitta, säger Siri.

– Två unga tjejer – vad skulle vi kunna bidra med? Så fanns det vuxna som uppfattade oss, säger Emma.

Pillerpodden blir deras företag och heltidsjobb. De har hunnit med 300 föreläsningar för elever och vuxna, de har träffat delar av regeringen och ledande forskare. På Lundellska, Celsiusskolan och Rosendalsgymnasiet har de lett kunskapsgrupper med goda resultat. De är mentala coacher i Vecko-Revyn. Nästan varje dag får de förfrågningar om att hålla föreläsningar.

I fyra år har de jobbat tätt ihop och även stöttat varandra, till exempel återerövrat ångestfyllda platser.

– När man mår dåligt under en längre tid blir många platser ångestladdade. Vi kom till en punkt när vi hade svårt att gå omkring för att det var så många ställen vi måste undvika. Det kunde vara kaféer eller lika gärna färger som satte igång reaktioner. Det blev ohållbart, säger Emma.

För att slippa undvika, bestämde de sig för att besöka de jobbiga platserna. Att ladda dem med något kul var deras metod.

– Innan dess kunde jag inte vara i Stockholm, jag fick så mycket ångest där. Nu har jag flyttat dit och älskar staden, säger Emma.

Numera pluggar Siri Strand till samhällslärare och Emma Westas Rödin läser kriminologi.

– Vi är supertajta. När vi började plugga kändes det jättekonstigt att inte ha Emma omkring sig, säger Siri Strand.

– Ja, eller att inte ha Siri att skratta med, säger Emma.

Det märks att Siri och Emma är samspelta. De har delat tillvaro både offentligt och privat sedan kvällen på psykakuten. Men de är inte Bill & Bull, inte ens Philip & Fredrik. De fyller inte i varandras meningar eller avbryter, de lyssnar med respekt på varandra. Den andres svar är inte som ett eko utan individuella tankar.

Riktigt så har det inte alltid varit. Nyligen märkte de att deras personligheter förändrades för att kompensera att vänskapen höll på att spricka. Då gjorde de paus i Pillerpodden. Arbetet hade slitit ut de två som både var vänner och kolleger, chefer åt varandra och periodvis även sambor. Samtidigt som de jobbade med krävande ämnen som ungas självmord. Arbetslusten försvann och de tog en paus från Pillerpodden.

– Vi vill vara genuina i vår podd, säger Emma.

Istället för att stoppa huvudet i sanden, skaffade de sig en samtalsterapeut för att bearbeta situationen.

– Det var som att ha kris med en kille och gå i parterapi, säger Siri och skrattar till.

I början av augusti startade de podden igen. Lyssnarna ville ha dem tillbaka och de kände sig redo. Nu har de kul igen när de sitter i varsin säng, pratar och sänder.

Varför ökar den psykiska ohälsan bland unga?

– Det är vår tids miljondollar question. Men en sak som många unga upplever är ensamhetskänslor. En orsak kan vara att vi tappat kontakten mellan generationerna. Att prata med äldre ger perspektiv, säger Siri Strand.

Att vuxna visar upp flashiga liv på sociala medier istället för att ärligt prata om att de också mår dåligt ibland, kan göra att tonåringar känner press på sig, menar Siri och Emma.

– Vuxna är förebilder. Om de inte vågar visa sina med- och motgångar, kan ungdomar bli rädda för negativa känslor och tro att det är onormalt att vara ledsen eller känna sorg. Många unga säger till oss att det som de vill är att få gråta ut ibland, säger Emma.

Hur ser ni på framtiden?

– Ljust, vi ska utbilda oss, men fortsätta med Pillerpodden och även föryngra den genom att engagera ungdomar. Snart är vi 25 år och har blivit tråkiga vuxna. Då är det inte lätt att få trovärdighet hos unga, säger Siri.

Själva mår de mycket bättre i dag, men fortfarande har de skitjobbiga dagar ibland. Arbetet med Pillerpodden har gett dem kämpaglöd och verktyg att tackla svåra dagar med och när de känner att ingen älskar dem så vet de att det är fel.