PÅ PLATS
BOTANISKA TRÄDGÅRDEN
En halvtimme innan konsertstart ringlar kön lång utanför stålgrindarna vid Botaniska trädgården. Området fylls kontinuerligt på och publiken, majoriteten i övre medelåldern, strövar sökande runt efter en torr plats i solskenet. För trots att fredagen bjöd på ihållande duggregn så har molnen skingrat sig och låter nu solens strålar värma upp den ganska kylslagna trädgården.
Paula Bladh och Jenny Hald har varit vänner sedan de var två år gamla och i tonåren blev de båda frälsta av Bryan Ferrys musik.
– När vi hörde att han skulle komma var det givet att vi skulle gå och att vi skulle göra det tillsammans, säger Paula Bladh.
Hon berättar att hon i sina tonårsdagar lyssnade konstant på Bryan Ferry. Verkligen konstant.
– Paula var faktiskt värre än vad jag var. Jag lyssnade bara på skivorna kanske 2-3 gånger om dagen, säger Jenny Hald som åkt hela vägen från Hudiksvall för att få se honom i kväll.
Mest ser de fram emot gamla godingar och de vet med sig att när han kommer in på scenen kommer de att flina som två fån.
Bryan Ferry är tonårsidolen för många. I kväll gör han sin enda Sverigespelning och ingen vi träffar på har sett honom uppträda förut. Men alla är överens om att det var självklart att komma hit, för nostalgins skull.
För väninnorna Malin Perhult och Maria Opoku var Bryan Ferry ungdomsidolen som frälste dem.
– Han erbjöd en helt annan sorts musik. En musik som var något annat än Abba och alla de andra. Dessutom var man ju förälskad i honom, säger Maria Opoku och skrattar.
Malin Perhult hoppas på några låtar från Ferrys tid i Roxy Music och mer än gärna något från albumet Bête Noire. Maria Opoku ser mest fram emot låten Slave to love.
– Då kommer jag att bli helt upprymd, säger hon och ler.
Snart ljuder applåder från det publikhav som bildats framför scenen. Snabbt väller folk ut bland träd och buskar för att ansluta, alla med ett leende på läpparna. The Bryan Ferry Orchestra börjar spela jazz. Musik som får huvuden att börja guppa, fötter att smått röra på sig och axelpartier att vaja.
Det är svårt att inte bindas av den nästan hemtrevliga känsla som infinner sig. Knotten jazzar runt i aftonsolens sken samtidigt som två glittergröna donnor äntrar scenen och dansar runt som om det vore 1925.
Donnorna tar några steg tillbaka och sedan kommer mannen alla väntat på. Hans röst tar över luftrummet.
– Är det verkligen han? undrar en kvinna som passerar förbi och försöker sträcka sig över alla huvuden.
– Man hör ju darret på rösten, får hon till svar av sitt sällskap.