– Jag kommer ihåg det för det var samma kväll som Rackarbergspuben, Rackis, sprängdes. Det var den kvällen som det började vrålas i Flogsta.

Sprängdes pubben alltså?

– Ja, det var någon sorts attentat. Det lät nog värre än vad det var men jag vet att det blev stora skador. Det var en varm kväll och jag satt på balkongen. Då började någon skrika. Sedan skrek någon tillbaks. Det var så det började.

Och det var ingenting som hade försiggått innan?

– Nej, jag hade bott där ända sedan 1972 och aldrig varit med om det innan den kvällen.

Hur lät det?

– I dag pratas det ju mycket om studenter som vrålar ut sin ångest. Men vi skrek mer glatt, ”deeeo!” brukade man höra. Det lät som ”The Banana Boat Song” med Harry Belafonte. Det var hus åtta som höll i gång bäst. Vi skrek åt varandra på staden också.

Det finns ju ett rykte om att vrålet har sitt ursprung i att en student tog livet av sig?

– Det var en student som föll ner från ett av husen någon gång under mitten av 70-talet. Det blev en stor nyhet. Jag tror att han hade försökt klättra in till sin tjej utmed fönsterbrädet på sjunde våningen.

Brukade studenter klättra så där?

– Ja, det fanns de som gjorde det. Jag vet en som blev vräkt men som lämnade sitt fönster på glänt. Sedan kunde han bo kvar så länge han klättrade in den vägen.

Men det fanns inte de som hoppade?

– Nej, det där blev våldsamt överdrivet. Det pratades om ångestfyllda studenter som tog livet av sig sista april för att de var så ensamma. Av alla tusentals som bott där så är det klart att det kan finnas de som gjort det. För oss hade vrålet inget med ångest att göra. Det var bara jäkligt roligt att höra hur det fortplantades sig. Det ekade så tydligt mellan husen. Jag skulle kunna skriva en bok om allt jag var med om i Flogsta.