Mörkt ute, ögonlock tyngre än en sjunken sten och varför är det så lagom varmt under täcket?

Nej, nej! Nu går det inte längre att vara barfota eller klänga sig fast vid dröjande sommartecken som brittsommar eller bara-ta-ett-sista-sommardopp; kylan och mörkret är här. På söndag ställer vi om till vintertid, då är hoppet ute. Ingen återvändo.

Jag tror att hela höstgrejen har med förgänglighet och förfall att göra, lite förruttnelse också. Inuti känns inget roligt. De ettrigt gula löven från i går verkar vara borta, kvar är nakna träd med svarta grenar som spretar.

Nej! Du gör som du vill, men jag tänker inte intala mig att luften är härligt krispig och att mörkret ger oss frid att stanna inomhus. Det är inget som lockar. Att dricka te i soffan och tända ljus är en livslögn som inte räcker för att lysa upp mörkret under ett halvår.

Skrapar bilrutan, får iskalla fingrar. Inga vantar.

– Hata hösten, utropar kollegan, Sven-Olof Ahlgren, när jag kommer till jobbet och så rätt han har.

Vi ger varandra menande blickar. Härligt att hata tillsammans. Då blir obehaget mindre. Vi delar ju på känslan och får hälften var. Och ju fler man delar den med desto svagare blir den.

Det är mitt bästa tips för att tackla eländet.

Kanske kan min husbehovspoet ha något tröstande att tillägga. Så här skriver Werner Aspenström i dikten "Kärleken och döden":

"Det sker. Skogen låter det ske.

Löv gulnar och lossnar.

Det är så. De virvlar bort.

Vi virvlar bort. Det är så.

Jag kan inte ändra det."