Krönika Vi lever i en förunderlig tid. Internet och globalism har öppnat upp informationsslussar och floder av fakta och åsikter strömmar in i vår personliga sfär på ett sätt som saknar motstycke i mänsklighetens historia. I en evig karusell snurrar både milda och extrema åsikter runt oss och erbjuder nya synsätt och perspektiv – om vi bara vill hoppa på. Men trots möjligheten att vältra oss i en sjö av värderingar sitter vi i mångt och mycket bekvämt och häckar i vår egen lilla filterbubbla. Vi omger oss av våra egna värderingar och när obekväma åsikter klampar in i bubblan hytter vi fnysande med rättrådighetsnäven som håller i den högst skadliga kombinationen stolthet, trångsynthet och nonchalans.

Ofta hejdas embryot till intressanta diskussioner med ett överlägset ”nä, där har du fel” eller ett något grövre ”vad fan säger du?”. Scenariot följer därefter inte sällan samma mönster: I stället för att, hujedamig, faktiskt tänka över sin ingjutna ståndpunkt väljer man den bekväma vägen och plaskar vidare i bekanta vatten. Det känns märkligt. Om man besitter förmågan att kritiskt granska innehållet i det man hör och dess trovärdighet, en egenskap som borde bemästras av de flesta som klarat lågstadiet, kan inflödet av nya perspektiv rimligtvis bara leda till två saker. Antingen ändrar du din uppfattning eller så förstärks dina tidigare åsikter – och vad det än blir sker det i rationalitetens tecken. Det är det enda sättet man kan fortsätta bygga sitt kunskapshus på och inte låta det förfalla i ett moln av dogmatism. Redan de gamla grekerna, med Sokrates som fanbärare, betonade som bekant vikten av att ifrågasätta och vara ödmjuk inför sitt eget kunnande. Med tanke på vilka gigantiska kliv mänskligheten tagit sedan deras dagar vore det väl märkligt om vi inte kunde vara åtminstone lika insiktsfulla om vår egen litenhet i förhållande till omvärlden.

Det kanske bör förtydligas att det här inte ska ses som ett försvarstal för de mer eller mindre originella konspirationsteorier som florerar till höger och vänster. Klyftan mellan belagd fakta och eget tyckande är faktiskt rätt stor. Att frenetiskt gnugga händerna och gå "all in" på att jorden egentligen är pannkaksplatt kanske inte är rätt väg att vandra, åtminstone inte för den som vill behålla något slags förtroendekapital. Och utan förtroendekapital är det svårt att nästlas in i några diskussioner alls.

Slutligen: Ifrågasätt inte minst de åsikter du är allra mest säker på. Och glöm nu för Guds skull inte att ifrågasätta om det fanns någon substans i den här krönikan överhuvudtaget.