Almedalsveckan är här och i år är samtalen som pågår där betydelsefullare än annars, för om några ynka veckor är det dags för val.

Åh, som jag önskar att jag vore där!

För en samhällsintresserad människa ter sig Almedalens smörgåsbord som en frestelse för stor att avstå. Det har vuxit rejält sedan Olof Palme höll det första talet från lastbilsflaket 1968. Redan i början av juni insåg arrangörerna att det skulle slås rekord. 4085 evenemang hade registrerats 13 juni, rekordet från 2017 löd 4062. Då kom 40 000 unika besökare till Visby under veckan. I år väntas de bli ännu fler.

Kritikerna menar att spektaklet vuxit sig för stort. Att man inte längre kan se skogen för alla trän och att hela konceptet anpassats för att passa i TV-rutan. Visst, vi i media har stor påverkan och bidrar också till rekordet. Men hur kan man låta bli?

När jag läste statskunskap på 80-talet ägnade vi en hel del tid åt att studera ideologier. Ligger i sakens natur såklart. Utan historia blir det svårt att förstå varför det ser ut som det gör i nutid. Innan jag började plugga på universitetet var jag ganska säker på var jag stod politiskt. Men det krävdes bara en genomläsning av Reidar Larssons antologi Politiska ideologier för att man skulle förvandlas till en velpotta. Det var hur som helst ett angenämt uppvaknande.

Att få chansen att se saker ur olika synvinklar är svårslaget. Kan det bli mer mångfacetterat och spännande än det som pågår just nu i centrala Visby?

Bara idag, 1 juli, finns långt över 100 seminarier att besöka i Almedalen. Och det är ändå klent eftersom veckan inte anses ha tagit riktigt fart förrän i morgon måndag (över 800 seminarier). Utbudet är nära på avskräckande stort och spretigt. Här debatteras EU, Brexit, solenergi, folkbildning, segregation och hållbar utveckling (Uppsala universitet!), bara för att nämna några programpunkter.

Hade jag tvingats välja en debatt skulle jag ha pressat mig in på Donnerskas takterrass för att lyssna när ett gäng journalister och samhällsvetare diskuterar Almedalen som arena för demokratin under rubriken: Digitaliseringen och demokratin – hot eller möjlighet?

Vad vore mer naturligt att diskutera just i dag när Almedalsveckan fyller 50 år?

Sociala medier i all ära. Men det är det mänskliga mötet som har störst effekt. Så jag tror inte att Almedalsveckan förfelat sitt syfte. Trots alla lobbyister, allt rosévin och den monumentala trängseln.

Valet i september betecknas av många förståsigpåare som en riktig rysare. Sällan har utgången varit så oviss och skrämmande. Då om inte förr behövs debatt, politiska samtal, lärorika seminarier och utspel. Politik är att vilja, sa Olof Palme. För en besökare i Visby denna vecka handlar det mer om att välja. Ett angenämt bekymmer om du frågar mig.