Eken som stod mittemellan filerna på E4 norr om Björklinge finns inte mer. Branden som härjat dess ena sida blev nog sista spiken i kistan. Motståndskraften var slut. Nu är den oåterkalleligen nedsågad och borta. 

Trist. Det var ju en slags milstolpe. ”Nu har vi kommit halvvägs till Tierp.” Kunde man utropa. En del checkade in vid ”Det där jävla trädet…” på Instagram. Få träd har sin egen sida i sociala medier.

Så visst blev det en symbol, nästan lika känd som Sparbankseken, som ju också hade rötterna djupt i Upplandsmyllan.

Artikelbild

| Catrin Pihl, nyhetschef UNT

Just rötterna sägs vara trädens kommunikationstrådar. Med dem kan de varna varandra för torka och elaka insekter, genom ett sammanhängande rotsystem som binder ihop en hel skog. De kan till och med idka solidaritet, genom att den starkare individen skickar sockerlösning till den svagare. Allt detta står att läsa i skogvaktaren och trädälskaren Peter Whollebens bok Trädens hemliga liv. Han hatar kalhyggen och påstår att det går att få lönsamhet utan att skövla skogen.

Jag tror att det bor en trädkramare i oss alla. Vi sörjer när ståtliga furor faller. När ekar som vuxit fritt i 100 år och till och med sparats av dåvarande Vägverket måste sågas ned. Kanske är det vårt undermedvetna som dras till skogen, där syret finns. Liksom vi värdesätter sjöutsikten för att vi inte kan överleva utan vatten.

Träd är viktiga för människan. En gata kantad av en allé är något helt annat än en utan. Luften känns grönare, lättare att andas.

Nuförtiden är det till och med vetenskapligt bevisat att vi mår bättre i skogen än på betongplattan.

Träd ger syre, skugga samt skydd mot väder och vind. Men de kan också sänka blodtrycket och göra dig lugn. En engelsk studie som gjordes 2008 visade till och med att risken för att dö i förtid ökade med avståndet till ett grönområde.

Storstadsstress lindras med grönska. Bygg inte bort den. Goda städer håller sig numera med en egen trädpolicy. Så även Uppsala.

Men ibland måste man fälla ett träd.

Länge stred jag för tre gigantiska aspar hemma på torpet i Ångermanland. De stod tätt intill huset och hade under årens lopp växt långt över skorstenen. Varje höst fällde de sina löv över tak, hängrännor och stuprör. Rötterna hade börjat spränga sig in i husgrunden. Asparna måste bort. Och till slut föll de. Beslutet var rätt, men än idag saknar jag rasslandet i bladverket ovanför sovrumsfönstret. 

I somras påmindes jag om en berättelse jag läst förut, en slags dagboksnovell som min mor skrev på 1950-talet. Den handlade om en av min mormors älskade bröder som kom hem till barndomshemmet för första gången på många år. Han hade emigrerat till Amerika och skapat sig ett bra liv där. Väl tillbaka var han en herreman, som mormor uttryckte saken. Fint klädd, lite svårt med svenskan, frun vid sin sida. Mormor var salig över hans återkomst. Men brorsan var inte helt tillfreds. Nog tyckte han att det var trevligt att äntligen få träffa sina nära och kära. Men när han till sist reste sig för att ta farväl, lutade han sig fram till mormor och sa: ”Varför sågade ni ner häggen?”

Det trädet var hans tydligaste minne av barndomen. Men nu var det borta. Och inget var sig riktigt likt. 

PS visste du att världens äldsta träd finns i Fulufjällets nationalpark i Dalarna. Det är en gran vars rotsystem överlevt i 9550 år. Nya träd växer alltså ur samma rotsystem år efter år. 

Mina aspar är också på väg tillbaka. För rötterna som nästan växt in i grundet skjuter skott.