De svarande i det civilrättsliga målet är det franska klassningssällskapet Bureau Veritas, som certifierade Estonia, och det tyska varvet Jos L Meyer-Werft, som byggde henne. De båda företagen riskerade skadestånd i mångmiljonklassen.

Men efter flera månaders överläggning avvisade domstolen i franska Nanterre skadeståndsanspråken på fredagen.

– Jag har inte läst domen, men det är givetvis en besvikelse. Cirkusen fortsätter. Det är helt skandalöst, hur man nonchalerar händelserna kring Estonia, och framförallt de anhöriga, säger Henning Witte, som företräder de anhöriga i målet, till TT.

Huvudförhandlingen hölls under två dagar i april i franska Nanterre – 23 år efter att stämningsansökan lämnades in av advokat Henning Witte. Han har tidigare varit kritisk till hur förhandlingarna sköttes.

– Det här var väntat. Domstolen har agerat så konstigt, och inte kallat några vittnen, några experter eller liknande, säger han.

Henning Witte vet ännu inte om han tänker överklaga.

– Allt beror på kostnaderna. Nu när vi förlorar innebär det ju att vi måste betala en del av den andra partens kostnader, och vi måste undersöka hur mycket det kostar att ta det till nästa instans. I ett första skede måste vi försöka få tag på så många av de anhöriga som möjligt, säger han.

Drygt 1 000 anhöriga till offer i katastrofen stod bakom stämningsansökan. Sedan dess har flera fallit bort. Hur många Henning Witte företräder i dag är oklart.

Göran Claessons dotter omkom i färjeolyckan. Han är inte en av de målsägande och är förvånad över domens utfall.

– Det var förvånande, jag trodde att man inställt sig på att man skulle döma dem, säger han till TT och fortsätter:

– Men jag tycker att det är bra för jag tycker inte att man ska döma varvet för den här olyckan, det finns så många andra saker att utreda som man inte gjort.

Flera anhöriga till offer från Estoniakatastrofen bor i Uppsala med omnejd. UNT har talat med några av dem.

Leif Åberg utanför Uppsala förlorade sin hustru i katastrofen. Han berättar att han många år efteråt levde med händelsen tillsammans med sina barn. Men åren går och han känner i dag att det hela känns passé, något som hände för länge sedan.

– Visst rör det upp känslor och jag håller väl med Witte om att katastrofen inte är riktigt utredd. De lägger locket på, det är något märkligt med det hela. Jag beklagar att det har tagit sådan tid, men det känns faktiskt lite patetiskt att hålla på med Estoniakatastrofen i dag.