När jag skriver det här är jag ledig och sitter vid köksbordet med en andra kopp kaffe framför mig. Egentligen borde jag ge mig ut i snön innan det mörknar. Bara för att fånga dagen som det heter. Man bör ju ut och tanka solljus varje dag när det är så korta dagar.

Och så borde man passa på att leta rätt på en billig jacka nu när det är rea överallt.

Problemet är att man borde så mycket. Är det inte precis nu, när julstöket och nyårsfirandet är över, som man ska skippa alla måsten?

I min familj var alltid dagarna efter jul en tid av kontemplation. Det enda man gjorde var att läsa en massa böcker. (Böcker var också den dominerande julklappen.)

Ingen spände på sig skidor och drog ett varv i elljusspåret. Mellandagsrean lockade inte alls.

”Vi sjunger långsamhetens lov.” Så sa min mamma och sjönk allt djupare i läsfåtöljen.

Kanske är det därför som jag är som jag är. Ofta får jag höra att jag är lugn. Eller cool, som man säger nuförtiden. Man kan också tycka att lugna människors är sega. De går långsamt, äter sakta och tar god tid på sig när de ska sammanfatta läget.

Mina närmaste uttrycker viss avundsjuka inför det är sega lugnet, även om de ofta inte har tid att vänta in mig. För om man vänder på det så är jag ju rätt ute. Omodern helt enkelt.

I dag ska allt göras snabbt. Appar som inte laddar upp under 5 sekunder lämnas därhän, bilköer på E4 norr om Gävle får svarta rubriker, tågförseningar kostar samhället multum, lunchen ska klaras av på max 30 minuter. Listan kan göras lång.

Att vara en långsam sort mitt i virvelvinden är inte okomplicerat. Visst, jag stressar inte upp mig så lätt, men å andra sidan klarar jag bara en sak i taget. Simultankapacitet är ett av dagens honnörsord. Man är rökt om man inte kan ha flera bollar i luften samtidigt.

Jag är dessutom ofta i vägen. Saktfärdiga människor stoppar upp flödet. Mest tydligt är det när man ska till tunnelbanan i storstan, eller när man måste passa ett flyg eller tåg och tvingas skynda sig. Tunnelbanestationer har rulltrappor och meningen med dem är väl ändå att man ska vila sig medan man åker upp eller ned till perrongen? Sist jag var i vägen fick jag en hård attachéväska i mellangärdet från en svårt stressad kvinna som skulle med 08:32 tåget. Själv hade jag redan bestämt mig för att ta 08:45…

Att hela tiden jaga efter tiden gör oss inte till harmoniska människor. Istället blir vi stressade, drabbas av utmattningssyndrom och kostar ännu mer pengar för att vi måste sjukskriva oss och vila på ordination.

Så om du mot förmodan har mer vinterledighet att ta ut, passa på att sjunka ner lite extra i soffan. Gymmet kan du ta tag i nästa vecka. Disken kan vänta. Ljuset kommer snart tillbaka. Sjung långsamhetens lov så länge du kan.