En grå, isolerad plats där självmordsbenägna studenter hålls instängda mellan höghusen, och varje kväll klockan tio vrålar ut sin ångest över staden. Det är bilden som visas upp i filmen Himmel över Flogsta som hade premiär i fredags.

– Utgångspunkten för filmen är att studenterna spenderar ungefär fyra år instängda i de här cellerna – höghusen – där de formas till en kugge i samhällsmaskineriet. För att orka med klättrar de bokstavligt talat på väggarna och släpper ut de här primalskriken i form av Flogstavrålet varje kväll, sa filmens regissör Viktor Johansson i en intervju med Ergo.

All den här ångesten, komprimerad på en enda gata, finns den där i verkligheten? Det är märkligt hur man kan ha så olika uppfattningar om en och samma gata. Jag växte själv upp i Flogsta. Min bästa vän bodde i ett av höghusen på Sernanders väg, och jag tillbringade nästan lika mycket tid där som hemma i radhuset nedanför. Jag gick på de där gatorna, känner igen alla filmens miljöer, men ångesten är för mig helt främmande. Det var en bra plats att växa upp på. Och tioskriiket, det var en trevlig känsla av att det fanns andra som var vakna därute, eller en punktlig påminnelse om var klockan var, inte ett uttryck för studenters dödsångest. Men kanske beror min upplevelse på att jag aldrig har bott i Flogsta som student. Kanske krävs det att ångesten från studierna kombineras med den generella flogstaångesten för att skapa de förtvivlade, irrande själar som filmen visar. Jag tog en promenad runt Sernanders väg en söndagsförmiddag för att se om studenterna där kunde relatera bättre till filmens porträttering av området.

Artikelbild

– Ångest, nej det känner jag inte igen. De flesta har det ganska bra här, men det är kul som student att driva på det dekadenta. Men det är mer en image än vad det är verklighet, säger Simon Larneryd som kommer cyklande från studenthusen.

– Ja, jag tror man får ta ångesten med en nypa salt. Tioskriket, till exempel, det ska vara ångestfyllt men jag tycker ofta det är mer ”tjoho!”. Det är mycket annat än ångest som kommer ut, säger Astrid Gunne som står bredvid.

Men utbytesstudenterna då, de måste väl må dåligt? De kommer till Sverige fulla av förväntningar och hamnar i en smutsig korridor i ett deppigt betonghus flera kilometer från centrum fyllt av fulla svenskar.

”Nej, inte alls”, säger Ling Yan Duan som flyttade hit från Kina i somras för att plugga datavetenskap.

Artikelbild

– Flogsta är så fint och svenskarna är vänliga och tålmodiga. Jag älskar Flogsta. Om människor är ledsna här är det kanske för att de bor långt ifrån centrum, men de är nog inte ledsnare här än på andra ställen.

Betyder det här att studenternas ångest bara är en myt? Det verkar onekligen svårt att hitta någon som känner igen sig i den verklighet som visas upp i Himmel över Flogsta. Men inte alla höghusen på Sernanders väg är studentkorridorer. Det finns vanliga hyreslägenheter också. Och hur är det med de som bor där? De som blir kvar i åratal och vars liv inte bara är fest.

– Inte ett dugg känner jag igen den bilden, säger Stefan Henriksson, nästan lite förnärmat när jag beskriver innehållet i filmen.

Han har bott på Sernanders väg i 12 år och har ingen tanke på att flytta från det här naturnära området där hans barn är så trygga.

– Jag har bara positivt att säga om Flogsta. Det är så lugnt här. Men jag vet inte vad som händer där borta, säger han och pekar bort mot studenthusen. Det är i alla fall aldrig liv och fylla på gatan, fortsätter han.

Så var kommer då den här synen på Flogsta ifrån? Kanske handlar det om att bevara bilden av en mytomspunnen plats, för det handlar nog om en image snarare än om verkligheten. Och Flogstas deppiga image må leva kvar, men för de som bor där verkar den åtminstone inte vara verklighet.