Fotarbetet är snyggt, och spelarna placerar sig väl över den lilla planen, tillika gympasalen, i Domarringens skola. Det är Siriusbollens lag med killar födda 2003-2006 som tränar.

En av killarna lyckas dribbla bort två motspelare i en närkamp. Han är fri.

– Skjut! Skjut! Ja! ropar en av de andra killarna när bollen går in i det lilla bandymålet.

Artikelbild

| Tommy Johansson tar vätskepaus.

Tommy Johansson som är back lägger sig demonstrativt på marken i besvikelse. Målet gick in på hans planhalva – och han är inte nöjd. Det är träningsmatch, men känslorna är ändå starka.

Tommys mamma Git Roxström står bakom en bänk. Hon är materialare för laget, men också koordinator för Sirius parafotbollssektion.

– Siriusbollen tar fram nya sidor hos barnen. Många av de här spelarna är ganska socialt passiva, men det bli ­socialt aktiva när de spelar ihop, säger Git.

Gemensamt för pojkarna är att de har olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Flera har autism och ett par ADHD. Flera spelare tycker egentligen inte om fysisk kontakt och har få sociala relationer.

Artikelbild

| Tommy Johansson tycker inte ens om att spela fotboll, men han trivs i sitt fotbollslag.

– Vi är medvetna om att fotboll inte är den första sporten som man tänker på för de här ungdomarna. Men för många av dem är Siriusbollen det roligaste som finns, säger Git Roxström.

2016 startade Sirius sitt första lag för barn med NPF. Sedan dessa har verksamheten vuxit. Nu finns två lag, ett rent pojklag och ett blandat lag med lite yngre barn.

– Vi siktar på 15 NPF-lag i Uppsala inom fem år. Jag tror det går. Vi har dubblat antalet spelare på bara ett år, säger Git Roxström.

När lagen växer delas de i två och så får nya spelare plats. Träningsgrupperna är mindre än fotbollslag vanligtvis är.

– Vi bildar lag efter hur bra de funkar ihop socialt och hur mycket de orkar med. Här kan de bara få spela och ha kul, säger Git Roxström.

Flera av barnen har inte själva valt att spela fotboll. Det är deras föräldrar som fått pusha killarna att vara med. Efter ett tag har ungdomarna själva fastnat för sporten.

– Vi har flera barn som har varit hemmasittare och i princip bara lämnat rummet för att gå på fotbollen, säger Git Roxström.

Enligt henne har spelare som inte ens gått i skolan fått mer ork och motivation tack vare fotbollen. En del har lyckats öka sin närvaro i skolan. Andra har vuxit inom fotbollen och flyttat över till andra lag inom Sirius.

– Målet är att ungdomarna ska vara så bekväma med fotbollen som de kan vara.

Utmaningarna med att spela fotboll och ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är flera. Sporten är social och oförutsägbar. I början vågade nästan ingen av killarna tacklas, men ­numera sker flera närkamper om bollen.

Dagens huvudtränare, Alda Magnadóttir, är liten och nätt och ett huvud kortare än de flesta av spelarna laget. Hon har spelat fotboll sedan hon var sex år. När hon med låg röst ljudar som en vissla lyssnar laget.

– Det är kul! De är härliga individer. Det händer alltid något nytt när man kommer till träningen, säger hon om att träna NPF-lag.

Tränarna inom Siriusbollen har fått ledigt från studierna eller jobbet för att utbilda sig om funktionsnedsättningar hos habiliteringen i Uppsala.

– Man måste anpassa och alltid vara tydlig, säger Alda Magnadóttir.

Denna höst har fotbollsspelarna fått prova att spela innebandy i Sirius innebandys regi. Det är en ny sats-ning.

– Innebandy är svårare. Det inte bara fötterna och bollen, man ska hålla reda på en klubba också. Vi har introducerat det lite, men spelarna har varit skeptiska till en början.

När fotbollsträningen är slut samlar Alda Magnadóttir killarna i mitten av plan. De pratar om dagens resultat. Att vinna är viktigt, men när träningsmatchen är slut tycks alla känna sig som segrare.

– Vi avslutar med en Sirius, säger Alda Magnadóttir och lagkamraterna ställer sig i ring med händerna samlade i mitten.

En av grabbarna sitter kvar och fixar med träningsskon.

– Vänta, alla måste vara med, kommenderar Alda.

Senare, när hela laget är samlat hörs ett gemensamt:

– Sirius!

Träningen är över. Alla skyndar mot omklädningsrummet. Tommy Johansson, 12 år, stannar och berättar varför Siriusbollen är så viktig:

– Egentligen tycker jag inte fotboll är kul. Det roliga med fotboll är det här laget, säger han.

Från början fick hans föräldrar nästan tvinga honom att vara med på träningarna. Men förra vintern fick grabbarna en djupare lagkänsla.

– Vi lärde känna varandra. Jag ser fortfarande inte fram emot att spela fotboll, men jag ser fram emot att spela med det här laget, säger Tommy.