Hågahögen ligger ett stenkast från skyskraporna i Flogsta och Eriksberg. Trots att den gamla gravhögen tronar på höjden intill Hågadalen är den ganska okänd. Hågahögen kallas också Kung Björns hög. Men vem som egentligen ligger under tuvorna är det ingen som riktigt vet. Kung Björn levde på 800-talet efter Kristus men högen är från bronsåldern - cirka 1000 före Kristus.

– Oavsett vem som ligger i graven så visar fynden från de utgrävningar som gjorts att Håga har varit en inflytelserik plats under mycket lång tid. Hågahögen är en av de rikaste gravar vi har från bronsåldern. Ska man peka ut en plats som Svearikets vagga så är det här, säger Anders Kaliff professor i arkeologi vid Uppsala universitet.

Högen grävdes ut för drygt 100 år sedan av Uppsalaarkeologen Oscar Almgren och den dåvarande prins Gustaf den sjätte Adolf, som hade ett stort intresse för arkeologi. På senvintern år 1902 var utgrävningarna inne i slutfasen. Decembervädret var rått och blåsigt och Oscar Almgren och prinsen, slet i kylan.

Artikelbild

| Guldfyndet från Hågahögen är ett av de rikaste från nordisk bronsålder och innehåller guldföremål som tillhört en mäktig person. Svärd, knappar, en rakkniv och ett förgyllt spänne är en del av det som grävts fram.

– De fynd de gjorde är exceptionella, en tredjedel av allt guld från bronsåldersepoken hittades i Hågahögen. Graven innehöll svärd bältesspännen, ringar, smycken och andra praktföremål. Det indikerar att Håga var en del av kärnan i det som skulle bli Sveaväldet, säger Anders Kaliff.

Vid utgrävningarna upptäckte Oscar Almgen och prinsen att Hågahögen är byggd på en platå av tätt packade stenblock.

– Platån var täckt av ett golv med ekstammar och ovanpå det ett lager träflis. Där stod en toppformad gravkammare av ek. Inne i kammaren fanns en kista som var uthuggen ur en ekstam, säger arkeologen Terje Östigård.

Den döde hade bränts på bål innan begravningen och de brända benen hade sedan lagts i kistan. Gravkammaren täcktes av ett lager torv och över det rester av olika offerdjur och ben från tre människor.

Artikelbild

| Anders Kaliff, professor i Arkeologi vid Uppsala universitet.

– Hela begravningen var troligen en viktig och dramatisk ritual med mat, dryck, dans och olika offer.

En meter under gravhögens topp hittade Oscar Almgren och Kungen lårben och underarmsbens från människor. Det ena lårbenet var kluvet på mitten och Almgren tolkade det som att man villefå tillgång till benmärgen.

Artikelbild

| Utgrävningen av Hågahögen gjordes 1902-1903. Det är troligen arkeologen och utgrävningsledaren Oscar Almgren som är i bild. Träkonstruktionen framför honom hade byggts upp för att kunna transportera bort utgrävningsmaterial. Stenarna i förgrunden är den stora bottenplatta som graven vilar på.

–Det tyder på att ritualerna vid den här tiden haft inslag av kannibalism, säger Terje Östigård.

Kannibalism, hur vet ni det?

Artikelbild

| Terje Östigård arkeolog verksam vid Uppsala universitet.

– Det är inte ovanligt vid sådana här dödsritualer att man äter en bit av märgen. Man trodde att man skulle få den döde in i sin kropp igen. Märgen i benet är blodröd så det är inte svårt att föreställa sig.

Enligt Terje Östigård finns etnologiskt forskning som visar att ritualer med inslag av kannibalism fanns i folktron ända till slutet av 1800-talet.

– På den tiden var halshuggningar stora skådespel. När huvudet höggs av kunde folk samla upp blodet som forsade ur halsen och dricka lite av det. Man trodde att det var nyttigt och livgivande - en sorts magi, säger han.

För att sätta strålkastarljuset på Hågahögen och dess dramatiska historia har Terje Östigård och Anders Kaliff skrivit en ny bok där de gått igenom allt arkeologiskt material som finns och placerat det i sitt historiska sammanhang. En sådan sammanfattning har inte gjorts tidigare.

– Intresset för Hågahögen har inte varit så stort som det borde. Troligen beror det på att all uppmärksamhet riktats mot kungshögarna i Gamla Uppsala som är från Vendeltiden. Men de båda gravplatserna hör ihop. Man flyttade troligen från Håga när Gamla Uppsala togs i bruk som grav- och kultplats 1500 år senare, säger Anders Kaliff.

När Hågahögen byggdes såg dock inte landskapet kring Uppsala ut som nu. Landhöjningen hade inte kommit så långt. Uppsala var fortfarande en del av Östersjön med kobbar, vikar och skär. Åsen där Uppsala slott står i dag stack upp ur vattnet som en liten ö.

– Man kan säga att hela Uppsalaslätten var ett litet innanhav. Hågadalen var en del av en farled söderut mot Mälaren och där låg Hågahögen på en udde, säger Anders Kaliff.

I dag kan Hågahögen tyckas ensam där den ligger. Men så är det inte. I landskapet runt om kring finns mängder med gravhögar både stora och små. En del ser mer ut som oansenliga stenkullar.

Intill högen finns två husgrunder som kan härröra sig från enklare hednatempel. Troligen finns det också lämningar av bebyggelse runtom. Det vill Anders Kaliff och Terje Östigård ta redan på mer om. De har sökt tillstånd och pengar för att undersöka omgivningarna bland annat med så kallad markradar. De är en apparat som kan "se" någon meter ner i jorden.

–  Man vet väldigt lite om hur bebyggelsen sett ut runt Hågahögen, säger Anders Kaliff.