När jag steg på tåget vid Stockholms central i går morse kändes det skönt att vara förberedd på dagens jobb. Eftersom vagnen ockuperats av pudrade 1700-tals figurer hade jag annars kanske misstänkt att frukostomeletten förorenats med hallucinogena svampar.

Sällskapet var givetvis på väg till Linnés trädgård i Uppsala där Gustaf III:s tid levde upp för en dag, till dans, musik och allmänt nöje. Väl på plats blev jag betagen av hur vackert det var. Och alla förtjusande klänningar, krulliga peruker, trekantshattar och gnällande fioler lyckades skapa stunder av drömmerier som nästan tog mig tillbaka på riktigt. För det stod klart att här befann sig de människor som tar 1700-talet på djupaste allvar.

På en bänk såg jag Anckarström och Ribbing smida ränker (Jag passar på att tacka Anckarström för lånet av hatten), medan vackra damer spatserade genom parken med vita parasoller. Kulturföreningen Fyrisgillet bjöd på allmogedans i enklare folkdräkter från olika delar av historiens Sverige, medan andra förberedde autentiska maträtter.

Artikelbild

Det är fascinerande med människor som fördjupar sig i ett specialintresse, tycker jag. Som passioneras av ett specifikt ämne till den grad att de lever för det. I Sverige finns ett flertal föreningar som inriktar sig på att leva 1700-talskt i olika former. Västgötagustavianerna (som sägs vara ganska militäriska), Karlskrona rediviva och sällskapet Gustafs skål, som var väl representerade i Linnés trädgård, är några av dem.

Men varför 1700-tal, och varför Gustaf III?
Eskapism, säger någon. Historieintresse säger en annan. Att Gustaf III är den kung som gjort mest för kulturen i Sverige, är en tredje förklaring.
Fåfänga? undrar jag.
– Jag tror inte att man saknar fåfänga i alla fall om man slänger ut tusentals kronor på en sidenväst, medger Anders Löfgren från sällskapet Gustafs skål.

Han berättar att föreningarna byggt upp ett stort kontaktnät, under många års tid, för att kunna klä sig tidsenligt och elegant. Där finns perukmakare, strumpstickare, pistolsmeder och skräddare. Ja, Anders Löfgren räknar upp i stort sett varje enskild yrkesgrupp jag trodde hade gått i graven för åtminstone ett sekel sedan.
Men det är inte bara kläderna. Entusiasterna månar om allt från att umgås på korrekt gustavianskt sätt till att äta maten så som den serverades då. Och att röra sig till förgångna toner. Många av dem är historiker till yrket, eller ägnar sig åt olika former av hantverk.

Jag kan inte annat än rekommendera ett besök på Svenska Linnésällskapets marknad nästa gång det sker. För jag blev faktiskt ganska såld på konceptet. Och kanske klär även jag upp mig då. För jag tyckte det saknades en kategori bland 1700-talsmänniskorna som jag känner viss sympati för. Den fattige drinkaren. Skandalskribenten. Så ser ni en trashank med giftig andedräkt och fjäderpenna i rännstenen, då kanske det är jag.