Solen skiner, det är mitt i sommaren och Ingelas dotter har precis försökt ta livet av sig.

Jag känner hur det klumpar sig i magen och ett illamående sveper över mig när Ingela berättar vad som hänt. Hennes röst brister flera gånger på andra sidan luren. Jag är mestadels tyst. Inga ord känns tillräckliga.

Det här är inte första gången jag och Ingela pratar, och heller inte första gången hennes dotter försöker begå självmord.

Artikelbild

| UNT:s reporter Martina Lindvall.

Jag och Ingela har haft kontakt i över ett halvår. På väggen hemma i sitt vardagsrum har Ingela ett foto av henne. Det är en ung kvinna med ett blygt leende och busig blick. Ingela berättar stolt om sin dotters studier och fritidsintressen. Men det var innan alla mediciner, alla diagnoser och läkarbyten konstaterar Ingela och visar ett annat foto. Jag ser att det är samma person. Men något i blicken saknas. Det är nästan som att ögonen tappat sin färg.

”Det är livet som runnit ur henne”, säger Ingela med gråten i halsen.

Sist vi granskade psykiatrin blottlades en oroväckande verklighet där patienter fick träffa nya läkare på löpande band, där vårdplaner saknades och väntetiderna kunde vara i år. Vi träffade unga såväl som gamla som farit illa. Jag minns exempelvis 20-åriga Kim Flyborg. Hennes mamma var bipolär och hade under en depressiv period starka självmordsplaner och ringde därför psykiatrin för att få träffa en läkare. Svaret blev att det inte fanns någon tid förrän om en månad. Två dagar senare hittade Kim sin mamma död – hon hade tagit livet av sig precis så som hon sagt till läkarna.

Efter den granskningen lovade den högst ansvariga landstingspolitikern Vivianne Macdisi (S) att psykiatrin skulle prioriteras. Men hon, liksom psykiatrins chefer, var noga med att poängtera att den här typen av förändringar inte sker från en dag till den andra, utan att de tar tid.

Näsdukarna är nästan slut. Det är tidig vår 2016 och jag sitter mitt emot Fredrik och Charlotta. Precis som Ingela har de en vuxen dotter som är psykiskt sjuk. När hon var yngre fungerade vården bra konstaterar de, men för drygt ett år sedan slutade dotterns vårdkontakt och plötsligt stod hon utan vårdplan och ansvarig läkare.

I dag är deras dotters armar täckta av skärsår och de kan knappt räkna längre hur många gånger de varit på psykakuten. Eller hur många gånger de blivit hemskickade.

Fredrik och Charlotta tittar uppgivet på mig och frågar:

”Vad gör man när man ser sitt barn dö framför en och läkarna inte ens svarar i telefonen?

Som jag berättade i en krönika för två år sedan känner jag fyra personer som har begått självmord och två som har försökt göra det.

En av dem som försökte ta sitt liv var en mycket nära vän. I efterhand har hon försökt sätta ord på hur hon mådde när det var som mörkast. Hon har beskrivit det som att hållas gisslan i sin egen kropp av en oändlig ångestkänsla. Hela hennes vanliga person var som bortblåst och ingenting av det hon brukade finna glädje i betydde längre något. Det var som att hon inte ens kunde se färger, känna dofter eller höra tonerna i musik. Allt som fyllde henne var hopplöshet och varje andetag var smärtsamt.

Det enda som fick henne att känna lugn var tanken på att dö. Min kompis ringde till psykiatrin för att få hjälp men ingen svarade. En inspelad röst meddelade att hon skulle återkomma en annan dag.

Som tur var hade min vän nära och kära som kunde fortsätta ringa och kämpa för henne. Men alla har inte det skyddsnätet. Och ibland räcker inte ens det.

Förändring tar tid men nu har det gått snart två år sedan löftena gavs om att prioritera psykiatrin vid Akademiska sjukhuset, och tyvärr verkar inte mycket ha blivit bättre. Snarare tvärtom.

I vår uppföljande granskning som härmed drar igång kan UNT visa hur kötiderna ökat, liksom patientanmälningarna och personalomsättningen.

Vi skriver inte om psykiatrin för att smutskasta eller skrämmas – vi är övertygade om att vårdpersonalen gör så gott de kan och att den som mår psykiskt dåligt aldrig bör sluta söka hjälp, för det går att må bra igen!

Vi skriver om den psykiatriska vården för att den berör oss alla. Majoriteten av oss har själva upplevt psykisk ohälsa eller känner någon som gjort det. Det är en sjukdom som ingen är immun mot oavsett kön, ålder eller samhällsstatus.

Vi kan alla drabbas. Och vi alla förtjänar en fungerande vård vi kan lita på.

LÄS MER: Läs vår tidigare artikelserie om psykiatrin

Fotnot: Ingela, Fredrik och Charlotta heter egentligen något annat.