Henrik är runt 60 år och har så ont i ryggen att han under intervjun bara kan sitta på stolen korta stunder. Ibland måste han ställa sig upp och ta stöd mot väggen, sedan sätter smärtorna in igen och han övergår till att halvligga i stolen. Så där håller han på.

Henrik har varit sjukskriven sedan 2002. Han har genomgått en rad utredningar, bland annat fem veckor på Akademiska sjukhusets smärtklinik.

I augusti 2010 skrev hans läkare till Försäkringskassan:
”Finns inget mer medicinskt
eller utredningsmässigt att
tillgå. Livslånga besvär.”

Men Försäkringskassan hänvisar till en utredning från 2007 där man visserligen kom fram till att hans arbetsförmåga var nedsatt med 100 procent men att han med rehabilitering kunde jobba minst 25 procent.
– Den utredningen gjordes på 15 minuter, kommenterar Henrik.

Att den läkare som behandlat Henrik i sju år i ett färskt intyg skriver att det ”medicinskt finns inget mer att tillgå”, hjälper inte utan han har blivit utförsäkrad av Försäkringskassan. Det har medfört att hans ersättningar sänkts från 11 500 till 5 800 kronor efter skatt. Hans månadshyra är på 5 100 kronor och han tar nu av sina besparingar.
– Socialtjänsten säger att när mina besparingar är slut ska jag först sälja min gamla bil och sedan kanske jag kan få socialbidrag.
Socialbidraget ligger på cirka 3 000 kronor per månad när hyran är betald.

Henrik tycker att hans situation är så ledsam att han inte vill ha sitt riktiga namn i UNT och han orkar inte tänka framåt.
– Ingen vill anställa någon som är så gammal och sjuk som jag. Vad som återstår är i princip Fyrisån. Då finns det ändå utförsäkrade som har det ännu värre.

Hans Ericson vid Gottsunda Factory har 14 års erfarenhet av arbetsrehabilitering av personer som står långt från arbetsmarknaden. Han säger att situationen för de utförsäkrade är det värsta han sett.
– En hel del som kommer hit är i extremt dåligt skick, de borde aldrig ha lämnat sjukförsäkringen.
Han berättar att en del av de utförsäkrade som går sin arbetslivsintroduktion vid Gottsunda Factory har så svåra fobier att de inte kan delta i gruppmötena.
– För en del kan det vara bra att bryta isoleringen men många upplever utförsäkringen som enbart förnedrande. Några av de svårt sjuka kanske kan jobba 25 procent men vem vill anställa dem? Hade det inte varit bättre att låta några av de här människorna vara och sätta in åtgärderna mot ungdomsarbetslösheten istället?