Konditoriet i Alunda symboliserar flera saker som gjort Sara Kinberg till den hon är i dag. Kärleken till landsbygden i allmänhet och Alunda i synnerhet är en. Intresset för det småskaliga och lokala en annan och att kunna uppskatta en riktigt bra fikastund är en tredje.

– Hela min familj är fikatokig. Det har gått så långt att det blivit ett problem. Jag kan inte ha mys utan att fika. Då handlar det om hembakta bullar och kakor. Det kommer från uppväxten. Min mamma brukade baka bullar och min mormor är en ”sju sorters kakor-mormor”, säger Sara Kinberg mellan tuggorna när hon äter konditoriets specialitet, saffranssemlan.

Även om hon lämnade Alunda för flera år sedan finns uppväxtorten på ett självklart sätt kvar i Sara Kinbergs liv. Som radiopratare i P3 bjuder hon ofta på anekdoter och minnen från barndomen.

Artikelbild

| Sara Kinberg älskar lokala familjeföretag. Järgjuteriet i Alunda är ett sådant företag som hon ofta besöker. ”Det finns ett järngjuteri som jag tycker om. Därifrån köper jag bröllopspresenter och ser till att det går runt”, säger hon.

– Ja, det gör jag. Och när någon pratar om landsbygden på ett negativt sätt kan jag bli jävligt kränkt. Många tror att alla vill bort från landsbygden, men så är det verkligen inte. Jag försöker nog nyansera bilden av landsbygden.

Sara Kinberg föddes i Solna, men fick följa med familjen när flyttlasset gick till lilla Alunda.

– Mamma har tillbringat alla sina somrar här. Mina föräldrar har väldigt stark koppling till Alunda, trots att de är stockholmare. Och mormor är från Stensunda, utanför Alunda.

Det märks att det finns en nostalgisk ådra i Sara Kinberg. Hon gläds över det som finns kvar från barndomen.

– Jag vill hålla mig uppdaterad om vad som händer i Alunda. När jag är här brukar jag köra en runda. Är thaikiosken kvar? Bygger någon hus?

Nyligen upptäckte hon att hennes barndomshem, där familjen inte bor längre, genomgått en förändring.

– Jag är sur på riktigt. Huset jag växte upp i har någon förstört. Det var ett fint, brunt, 60-talshus. Nu har någon målat allt vitt och gjort en trälåda, som ser ut som en kuvös, av balkongen. Nu kan jag inte åka dit och få samma känslor som tidigare.

På somrarna och vid jul försöker hon besöka föräldrarna som fortfarande bor kvar i Alunda, men jobbet på Sveriges Radio tar upp mycket av hennes tid.

– Mitt liv ser ut så här: Jag jobbar tolv dagar och är ledig två. Det är ganska mycket. Man jobbar inte så många timmar per dag, men man är uppbokad så det är väldigt svårt att göra något annat.

Hur orkar du?

– Jag vet inte. Det går så bra, så. Det är roligt och jag känner mig inte utarbetad. När man jobbar med radio måste man vara fokuserad och det behövs vila. Men jag har inte känt det än.

I sitt arbete kommer hon i kontakt med kända personer som kommer till hennes program för att bli intervjuade. Hon berättar att många musiker är svåra att intervjua för att de har svårt att veta hur de vill framställa sig själva. Skådespelare är däremot ofta lite pretentiösa och intellektuella, menar Sara Kinberg.

– Det är roligast att intervjua stora amerikanska artister. Sådana har jag träffat en hel drös av. Tom Cruise var jätteslipad och trevlig, men det var väldigt många restriktioner. Jag fick bara två minuter och frågorna fick bara handla om hans nya film. Han hade med sig en pressmänniska som tittade aggressivt på mig.

Vägen från Alunda till studion i radiohuset i Stockholm har varit lång och krokig för Sara Kinberg. På Bruksgymnasiet ville hon bli dansare, men det målet byttes ut mot mäklarstudier i Gävle. Någon mäklare blev hon inte heller. I stället kombinerades olika studier och resor med arbete inom kärnkraftsbranschen.

– Jag är en aktiv person och har betat av flera jobb. Bland annat arbetade jag med kärnkraft i sex år i Forsmark och Ringhals. Först var jag sanerare och sedan blev jag inspektör. Jag kontrollerade skit i rör, så att det inte bildats rost. 2009 började jag plugga till journalist.

En praktikplats förvandlades till regelbundet arbete på radion. Först jobbade Sara Kinberg som reporter och researcher på PP3 när Pär Lernström var programledare. Efter att han slutat för att involvera sig allt mer i Idol fick Sara Kinberg chansen att leda programmet tillsammans med Linnéa Wikblad.

– Nu sänder jag två olika P3-program, PP3 och Helgen i P3, skriver krönikor och så försöker jag sälja in tv-program.

Känner Alundaborna igen dig?

– Ja, det gör nog en del. Många säger att de känner igen min röst, men det är inte så många som vet hur jag ser ut. Folk stirrar ofta och försöker processa min röst. Det är jag inte bekväm med och jag är inte så bra på att hantera sådant.

Sara Kinberg berättar att hon inte har några problem med att höras, men att stå och prata inför människor slipper hon helst.

– Att sitta i en liten studio med en kollega som jag känt i åtta år är något helt annat. Folk som lyssnar tänker jag inte på, men att stå framför en grupp människor, som tittar på mig, är skitläskigt. Jag säger nej till allt sådant.

Sara Kinberg är även aktiv på Instagram där ett av hennes stora intressen skildras – truppgymnastiken.

– Nu tränar jag så mycket jag bara kan, men det är svårt att få träningstider i gymnastikhallarna som har tranpolin i Stockholm.

I dagsläget är det väntetid till alla gymnastikföreningar i Stockholmsregionen på grund av bristen på träningstider. Sara Kinberg tror att det måste byggas fler hallar för att möta behovet. Hon har själv funderat på att ge sig in i politiken för att få till en förändring. I stället valde hon en annan, mer direkt, väg.

– Jag ska bygga en egen gymnastikhall. Det är min lösning på att jag inte får några träningstider. Först måste jag köpa en tomt med ett hus utanför Stockholm. Jag ska ha en 200 kvadratmeter stor gymnastikhall där. Det är inte orimligt, så man behöver inte skratta åt mig och avfärda mig som en galen person.

Men det finns ett problem med att bygga en egen gymnastiklokal. Utrustningen är minst sagt dyr för en privatperson. Enligt Sara Kinberg kan en matta att landa på kosta 55 000 kronor – en alldeles för hög kostnad, menar Sara Kinberg som löst mattproblematiken på ett annat sätt.

– Jag hittade en person som sålde jättemycket skumgummi. Han sålde madrasser som var tio centimeter tjocka för 25 kronor styck. Jag betalade 1 500 kronor för 60 madrasser.

Madrasserna kommer Sara Kinberg använda i stället för den dyra mattan. Tills dess att hon har en hall att placera dem i kommer hon att förvara de tolv kubikmeter stora madrasserna i ett vindsförråd.

– Det är en investering, säger Sara Kinberg.