Vi träffar Olof Nilsson på Estoniaplatsen på gamla kyrkogården i Uppsala. Framför oss ligger plattorna med de ingraverade namnen.
– Det är väl mellan 50 och 60 plattor, säger Olof Nilsson.
Om man räknar blir det 55 stycken. En för var och en från Uppsala län som förlorade livet vid Estoniakatastrofen.
Längst ut på ena kanten finns plattorna som tillhör Olof Nilssons far Ove och hans tvillingbror Lennart.
– Vi gick hela grundskolan i samma klass och ett tag på 1980-talet hade vi firma ihop. Och vi hörde ofta av oss till varandra, berättar han.
Hösten 1994 var det istället brodern och fadern som arbetade ihop. De åkte på affärsresa med Estonia någon gång i månaden och hade den här gången varit i Otepää i sydöstra Estland och levererat radioutrustning. På morgonen 28 september väcktes Olof Nilsson av en telefonsignal tidigt på morgonen. Det var en tredje bror som sa åt honom att han skulle slå på tv:n.
– Det går inte att beskriva hur det kändes. Jag gick in i någon form av chocktillstånd, berättar han.
Efter olyckan inrättades ett katastrofcentrum vid Gottsunda kyrka. Olof Nilsson minns att han, modern och syskonen åkte dit och att de där kunde läsa listor på vilka som hade överlevt.
– Men vi var nog ganska säkra redan då att det inte hade gått bra, säger han.
Någon månad efter olyckan engagerade han sig i stödföreningen för Estoniaoffren i Uppsala. I föreningen kunde de anhöriga träffas och stötta varandra. Men i frågan om bärgning hade de olika uppfattningar och frågan hölls därför utanför föreningen. Olof Nilsson själv är tillfreds med det att det aldrig blev någon bärgning.
– Jag pratade med min mamma om det också. Vi tänker att min pappa och min bror finns där nere tillsammans nu. Det hade varit värre om bara en av dem hade hittats, säger han.
Han berättar att han aldrig har fokuserat på själva olyckan och olycksorsakerna. I stället är det sorgen och saknaden som har fått ta största platsen hos honom. Framför allt saknar han den regelbundna kontakten med brodern.
– Som nyligen när vi båda skulle ha fyllt 50 och inte han var med. Det är klart att det har kommit nya personer i mitt liv. Mina barn till exempel. Men en människa kan inte bara ersätta en annan.