Så var går gränsen? När förvandlas uppmuntran till en negativ känsla hos barnet?

Christian Augustsson har forskat om barns upplevelser av press från föräldrarna inom idrotten.
– Barn vill att föräldern ska vara lagom. Man ska inte heja för lite och inte för mycket. Man ska finnas till hands men inte vara på hela tiden. Man ska prata om idrott men inte tjata.
Var gränsen går beror på barnet.
– Barn kan uppleva saker väldigt olika. En pappa som skriker instruktioner till sin son under en match behöver inte öka pressen om det är så att pappan skriker ofta. Men en lagkompis vars pappa börjar skrika på honom kan uppfatta det på ett annat sätt och kanske känner sig oduglig.

Att kritisera eller instruera barnet under en match ska man dock som förälder helst låta bli.
– Barn vet hur de vill bli hejade på. De tycker om när man hejar på dem, men man får inte klaga, säger Christian Augustsson.

Barn kan se på prestation på att annat sätt än vuxna. Därför ska man vara försiktig att tolka en situation utifrån sitt vuxenperspektiv innan barnet hinner göra sin tolkning. Ett bra exempel på det är en innebandymatch där ett gäng tioåringar förlorat med 28-1.
– Innan någon vuxen hann säga något var det ett barn som sa ”ja, vi satte i alla fall ett mål. Och så var kiosken öppen.” För så kan ett barn se det.
Forskningen visar också att pressen är högre inom vissa idrotter, som till exempel golf, tennis, ridsport och simning.
– I de idrottsgrenar där det kostar mer att delta och där det kräver mer av föräldrarnas engagemang är pressen högre. Detsamma gäller idrottsgrenar som är individuella, det vill säga där man tävlar ensam. Slår du till exempel en felpass i fotboll eller innebandy är det lättare att glömma, men i en simbassäng är det enkelt att se vem som kommer sist.

Men det innebär inte att vissa idrotter är mer lämpade för barn är andra, enligt Christian Augustsson.
– Så länge man utgår från barnet kan man hålla på med vilken idrott som helst, hur mycket som helst. Precis som man kan spela hur mycket gitarr eller piano som helst.

I takt med att barn - och ungdomsidrotten professionaliseras, blir frågan om föräldrarnas engagemang allt viktigare. Utomlands, framför allt i nordamerika, har begreppet ”negativ press” därmed fått ett ordentligt fotfäste i debatten. Enligt Christian Augustsson är professionaliseringen både bra och dåligt. Välorganiserade idrottsföreningar och mer utbildade ledare gör att vi kan ställa större krav på dem. Samtidigt kan ett ökat fokus på resultat även öka föräldrarnas förväntningar på barnen.
– Man vill toppa och gallra i lagen och få spelarna att utvecklas fortare. Många föreningar vill skapa akademier som syftar till att så fort som möjligt nå resultat.
Det är när man börjar tänka på barnens idrottsengagemang ur ett elitperspektiv som det blir fel.
– Elitidrott går ut på att man ska utveckla sin prestation till det bästa möjliga. Det kräver enorma satsningar och uppoffringar från idrottaren.
– Om man försöker pressa fram en sådan utveckling brukar barnen inte klara av det och de tappar då glädjen i det. Barn förstår inte varför de ska pressa sig.

I stället är det viktigt att barnets intresse ska komma först, så att barnet själv får en chans att på egen hand utveckla kärleken till idrotten. Då är chansen större att barnet kommer att fortsätta träna.
– Även om ett barn inte har de rätta förutsättningarna för att gå riktigt långt kan han eller hon utveckla ett genuint intresse för idrott och hälsa. Och det är till stor nytta för vårt samhälle.