Sergels torg är fullt av folk som står i mångdubbla led. Plötsligt hörs ljud, oljud och musik. På långt håll syns grupper och ekipage som små färgfontäner. Men en grupp sticker ut i Prideparaden. De är inte utklädda, inte uppklädda och beter sig inte särskilt underhållande. "Stolta föräldrar till hbtq-barn" bara går – helt enkelt. Medvetet använder de inte hbtq-personers symbolspråk. Det gör att alla lätt kan identifiera sig med dem.

– När man går i paraden blir man överöst med kärlek. Vart vi än går. Jublet stiger och ljudnivån ökar när vi dyker upp. Men egentligen är det ju konstigt. Det enda jag gör för att förtjäna jublet är att älska mitt barn. Det borde väl vara en självklarhet och inget att belönas för, säger Catrin Ditz som gått i Pride-paraden flera gånger tidigare.

På lördag 3 augusti kommer Stockholms gator att kantas av flera hundra tusen åskådare. I paraden brukar 5 000 personer gå.

Artikelbild

– Jag tror jag gråter lika mycket varje gång, och måste hem och vila mig efteråt. Det är fantastiskt med all kärlek men det finns också en stor svart sorg. Varje gång kommer det fram ungdomar till oss och säger att de önskar att deras föräldrar vore som vi. Genom åren och via våra kontaktnät vet jag att så många ungdomar inte blir älskade eller ens accepterade för den som de är. Det är en smärtsam inblick i hur regnbågsbarn har det, säger Catrin Ditz och hon tillägger:

– Sverige har gjort framsteg men det ska vi inte gömma oss bakom. Även här utsätts hbtq-personer för hatkampanjer och många blir inte accepterade i sin vardagliga miljö. Att vara gay är ingen livsstil, man väljer det lika lite som sin ögonfärg, säger hon.

Under intervjun befinner sig Catrin Ditz, som är civilingenjör, i Barcelona på semesterresa med sin dotter. Vi pratar i telefon.

Kvar hemma i Uppsala är hennes man, Tommy, han är lärare och visar runt i den nybyggda lägenheten vid Uppsala resecentrum. En cerisefärgad hörnsoffa i vardagsrummet bryter mot det svarta och vita i övriga inredningen. Deras gigantiskt långa balkong är avdelat med ett draperi i regnbågsfärger.

Artikelbild

– Ja, förresten har du sett att vi bort i ett regnbågshus? säger Tommy och pekar ut mot kvarteret.

Huset bredvid har blått som grundton, ett annat rött och deras eget hus skymtar lila under de vita perforerade fasadplattorna.

Artikelbild

Catrin och Tommy Ditz flyttade från Vallentuna till Uppsala för fyra år sedan. Då hade Catrins tonåring, Jupiter, just kommit ut som gay och senare även som trans, vilket innebär att den könstillhörighet personen tilldelades vid födseln inte stämmer.

– Jag hade förstått att han inte var straight. Men när han berättade att han var trans, insåg jag att jag behövde skaffa mig en massa ny kunskap. Kanske är kunskap min terapimetod, när jag insåg att det skulle komma att ställas helt nya krav på mig som förälder, säger Catrin Ditz.

Tommy Ditz är bonuspappa till Jupiter.

– Jag har barn från ett tidigare äktenskap och hade redan funderat över hur jag skulle tänka om ett barn kom ut som gay. Det är en fråga om mänskliga rättigheter att få definiera sig själv, säger han.

Plötsligt fick Catrin och Tommy lämna den inkörda föräldrarollen, att de som vuxna har svar på frågor och vet mest. Nu visste de minst! De bestämde sig för att lyssna. Bägges mantra blev kunskap. Och det allra bästa med Stockholm Pride tycker de egentligen inte är paraden utan alla föreläsningar som pågår under veckan. Genom dem har de lärt sig mycket.

Men det har varit en jobbig resa för familjen.

– Mitt barn hade det väldigt tufft under en tid. Att hamna utanför det som ses som normen är svårt på riktigt. Vi människor har ett enormt behov av tillhörighet, våra hjärnor är inställda på gemenskap för att vi ska överleva. Och flera undersökningar visar att väldigt många transpersoner mår dåligt. Så klart oroade det mig hur det skulle bli för mitt barn, säger Catrin.

Under ungefär ett års tid drev Catrin och Tommy en anhörigförening till RFSL som höll till i Uppsala. Men det var svårt att nå ut och kanske var inriktningen för bred och avståndet till Stockholm för litet, spekulerar Tommy. Så det la de ner.

– Jag har brottats mycket med min egen okunskap. En av sakerna som jag lärt mig är att det inte handlar om sexualitet. Varför ska vi fokusera så mycket på sex när det handlar om hbtq-personer. Vi frågar ju inte heterosexuella hur de har sex, säger Tommy Ditz.

Som lärare har han stött på okunskap och fördomar i skolans värld. Om en elev ropar "jävla bög" till en annan griper han in.

– Det är aldrig okej att kalla någon för de orden och det är mitt jobb att ta den diskussionen. Jag utgår ifrån ordens innebörd och då säger eleverna ofta att det var ju inte så de menade. Ungdomar är kloka och uppskattar en fri diskussion. De behöver få utlopp för sina frågor och tankar, och de hjälper varandra fram till slutsatser som får hela gruppen att fungera, säger Tommy som älskar sitt yrke som lärare.

Han har funderat mycket över varför vi omedvetet delar upp så mycket i vårt samhälle efter de två könen pojke/flicka.

– Ofta benämns toaletter efter kön. De skulle lika gärna kunna ha uppdelningen: en för sittande och en för stående, säger Tommy Ditz.

Han önskar också att barn kunde få växa upp fria från könstereotypa förväntningar.

– Låt alla ha rosa kläder! Män som David Beckman och Kanye West kan ha kjol utan att omvärlden baxnar. Men det ska ju inte krävas att man är snygg eller superkänd för att våga välja själv, säger Tommy Ditz.

Har ni råd till andra föräldrar i er situation?

– När barnet berättar är det redan klart. Då har de funderat så mycket innan att det bara är att bejaka det jättemodiga barnet för att de vågar gå sin egen väg. Det här är verkligen ingenting som är lätt att prata med föräldrar om, säger Tommy.

Catrin berättar om när hon lyssnade på en föreläsning av transpersonen Alexandra Larsson som jobbar inom flygvapnet och har gjort en könskorrigering. Efteråt gick Catrin fram till Alexandra för att ta ett foto. Hon minns att det ösregnade den dagen.

– Då brast det! Jag började storgråta. Att se en vuxen transperson som det gått så bra för blev en enorm tröst för mig. När jag frågade vad jag som förälder skulle göra sa Alexandra: Du ska älska ditt barn, älska, älska och älska det ännu mera.