Logga in
Logga ut

Stor intervju med Joakim Palme

I dag är det 30 år sedan Olof Palme mördades. ­Ingen har fällts för mordet, men Joakim Palme – professor i Uppsala och Olof Palmes äldste son – har fått de svar han behöver. Och han minns en pappa med andra sidor än den statsminister som svenska folket lärde känna.

Joakim Palme har precis gått och lagt sig, den där kalla och blåsiga natten för 30 år sedan, när telefonen ringer. Det är hans mamma, Lisbet Palme. I andra sidan luren på Sabbatsbergs sjukhus berättar hon att hans pappa skjutits och att läget är allvarligt.

– Då försökte läkarna fortfarande rädda honom. Men jag förstod det på hur mor uttryckte sig att det inte fanns så mycket hopp. Dödsbeskedet fick jag sedan när jag kom till sjukhuset, säger ­Joakim Palme och stryker sig över det korta skägget.

Då var han 27 år. I dag är han 57, bara två år yngre än vad hans pappa och Sveriges statsminister Olof Palme var när han mördades på Sveavägen i Stockholm efter ett biobesök.

Artikelbild

Vi träffar Joakim Palme på statsvetenskapliga institutionen vid Gamla torget i Uppsala, där han är anställd som professor sedan 2009. Hans vitmålade arbetsrum ligger fyra stentrappor upp, med snedtak och utsikt över kvarnfallet i Fyrisån.

– Jag är väldigt glad att jag fick en tjänst här. Det är en trevlig institution och inte minst den yngre generationen är oerhört framåt.

Jag frågar hur han egentligen känner inför en sådan här intervju. Joakim Palmes forskning är i högsta grad intressant och relevant – den innefattar såväl migration som välfärd – men såhär en vecka innan 30-årsdagen efter mordet på Olof Palme är det främst i egenskap av äldste son till Olof Palme som journalister söker honom.

Han funderar lite.

– Det är ju som det är. Man är ju beredd på att mordet och misslyckade utredningar och annat dras upp igen. Men det positiva, fars liv och hans gärning, uppmärksammas ju också. Det kom just ut en fotobok med några bilder jag inte hade sett.

Att i alla möjliga sammanhang refereras till som Olof Palmes son är något han vant sig vid för länge sedan. Och, som han säger – han har ju inte levt alternativet.

– Jag har själv ställt mig frågan hur livet skulle gestalta sig om min far inte varit statsminister. Men det går ju inte att föreställa sig. Det handlar väl om att förlika sig med sitt öde och det har jag gjort.

Finns förväntningar om att du ska vara på ett visst sätt?

– Ja, säkert. Men det har jag fått träna länge på att hantera och ignorera. Farsan blev statsminister när jag var elva och under uppväxten fanns det sammanhang då man hade extra mycket ögon på sig. Att inte hamna i droger och kriminalitet, till exempel.

Fast det var inte pappas ögon han hade på sig. Nej, han trodde alltid Joakim och hans två yngre bröder Mårten och Mattias om gott, säger Joakim och skrattar lite.

– Lika polemisk och konfrontatorisk som han kunde vara i sitt arbete, lika avspänd var han hemma. Han blev inte det minsta provocerad av barn som inte uppförde sig. Han kände nog själv att han hade varit ett busigt barn som opponerat sig mot det mesta.

– Så jag hade aldrig behov av att göra något slags fadersuppror, jag var aldrig nedtryckt eller styrd utan hade farsans förtroende.

Joakim Palme lutar sig avslappnat ­bakåt i den mörkgrå fåtöljen. Han ser glad ut när han fortsätter berätta om vardagen under uppväxten. Hur det ofta blev oerhört bråttom på morgnarna eftersom Olof Palme var morgontrött. Hur smått kaotiskt det kunde bli när Säpo eller en taxi stod utanför och väntade, och där hans egen uppgift under stressiga morgnar blev att dra upp pappans byxben som fastnat i strumporna.

– Gunnar Sträng införde böter om man kom för sent till regeringssammanträden, och det var nog på grund av att farsan ofta var sen. Haha, böterna skulle gå till att finansiera punschen de drack till ärtsoppan efter de där sammanträdena.

Fast kanske berodde morgontröttheten egentligen på sömnbrist, funderar Joakim Palme. Olof Palme jobbade oerhört mycket och satt ofta upp till sent på natten. På sommaren, när han fått vila ut ett par veckor i sommarhuset på Fårö, kunde han gå upp tidigt och sätta sig ute och läsa böcker.

Hemma gjorde Olof Palme inte särskilt mycket.

– Han var otroligt opraktisk. Det är oklart om han visste hur man satte på tvättmaskinen. Och morsan brukar säga att han inte visste hur man dammsög, det fanns både en utblås och en inblås och han visste inte vilken som var vilken utan kunde gå och blåsa dammråttorna framför sig.

Joakim Palme börjar skratta åt ett minne:

– Men han ville gärna framstå som modern, så en gång när han faktiskt dammsög ringde folkpartisten Ola Ullsten som just slagit nåt slag för jämställdheten. Jag gick för att stänga av dammsugaren men då viftade farsan avvärjande mot mig, han ville att dammsugaren skulle vara på.

Joakim Palme är den offentlige Olof Palmes motsats. Han är lågmäld och vänlig, så långt från konfrontatorisk man kan tänka sig. När han ibland inte vill svara på någon fråga – sina barn vill han helst inte lyfta ut i ljuset, visar det sig – ler han bara och säger ”nja, det väljer jag nog att inte säga så mycket om”. Men medan hans egen pappa var lugn på hemmaplan har Joakim Palme själv ibland haft dåligt tålamod i papparollen.

– Jag har inte samma överseende med busiga barn.

Sedan 33 år tillbaka bor Joakim Palme i det radhus i Vällingby i Stockholm där han själv växte upp och som han och sambon övertog när föräldrarna flyttade till en lägenhet i Gamla stan.

Men några år dessförinnan, 1977/78, var Joakim Palme faktiskt Uppsalabo ett år. Han gjorde lumpen på Försvarets tolkskola och i sitt rum i en studentkorridor i Flogsta hårdpluggade han ryska och öststatskunskap. Ackompanjerad av orgelspel.

– Det var flera som höll på med bibelstudier i korridoren. Bach var populär, kommer jag ihåg.

Något studentikost festande hann han inte med, ”det var alldeles för mycket studier för det”. Men han minns cognacsmedwursten och ölen nere på Sernanders krog. Och Flogstavrålet, även om han själv inte deltog.

Efter lumpen funderade han ett tag på att bli lärare, delvis på grund av de långa sommarloven.

– Men farsan var skeptisk. ’Dom har ju så långa sommarlov’, invände han. Som om det var ett problem, jag kommer ihåg hur förvånad jag blev.

I stället ramlade Joakim Palme lite av en slump in i akademikervärlden och blev kvar. Han disputerade som sociolog, och har bland annat varit vd för Institutet för framtidsstudier. I dag är han ordförande för Delmi, Delegationen för migrationsstudier, vars mål är att förse politiker med fakta i migrations- och integrationsfrågor. Han blev aldrig politiker – även om han under ett par år faktiskt jobbat som politiskt sakkunnig åt Socialdemokraterna – men som professor i statsvetenskap med inriktning mot välfärdspolitik går han ändå delvis i sin pappas fotspår.

– Och som lärare inom universitetsvärlden har man ju ännu längre sommarlov än andra lärare, påpekar Joakim Palme med en blinkning.

Den karismatiske men också provokative politikern Olof Palme väckte starka känslor, och i slutet av 1970-talet blossade det så kallade Palmehatet upp. Joakim Palme berättar att han och familjen periodvis var oroliga över att något skulle hända fadern.

Men att ingen fällts för mordet på hans pappa betyder inte att han inte fått de svar han behöver.

– För mig var det viktigaste att få veta vad som hänt, och det fick jag i tingsrätten där ju Christer Pettersson fälldes. Jag har ju också kunnat bedöma både min mors och brors vittnesmål och är säker på att hovrätten också gått på fällande dom om mordoffret varit ett annat.

Om det gått 27 eller 30 år sedan mordet spelar ingen roll, säger Joakim Palme. 28 februari är alltid en tung dag.