Ett tiotal ungdomar sitter samlade på gräsmattan framför dramapedagog Janya Cambronero som demonstrerar olika svenska ord med kroppen.

– Vad kallas ni som tittar på skådespelaren?

Efter en stund kommer en pojke på att de som ser en teaterföreställning kallas för publik. Janya Cambronero håller sedan upp en hink som hon berättar är magisk - den kan bli vad som helst. När hon sätter ned sin ena fot i hinken gissar publiken mycket riktigt att den har blivit en sko. Sedan får ungdomarna själva turas om att använda den magiska hinken. På så vis blir den både trumma, gitarr och hatt.

– Man lär sig så mycket genom att dramatisera, både teaterrelaterade ord och andra. Dessutom stärker det självförtroendet att våga stå på scen och använda rösten trots att man är osäker på språket, berättar Janya Cambronero.

Hon har lett teaterskolan för flyktingungdomar sedan 2009. Den arrangeras av Teater Aros i samarbete med Uppsala kommun och Röda korset. Två veckor varje sommar hålls den på Röda korsets innergård på Trädgårdsgatan. Inga förkunskaper krävs och alla är välkomna. De flesta av deltagarna är helt nyanlända till Sverige. Abdalhady Allouh, 18, kom hit för tio månader sedan. Föräldrarna är kvar i Syrien.

– Jag gillar att sjunga och spela teater. Vi har alltid roligt här.

Aloush Alswait jobbar som volontär på teaterskolan. Han kom till Sverige från Kuwait för tre år sedan och läser nu statskunskap på Uppsala universitet.

– Jag har varit i samma situation som de här ungdomarna. Nu vill jag ge någonting tillbaka till samhället. Livet är hårt men kulturskillnader kan rivas.

Kursen avslutas med att deltagarna sätter upp en pjäs av någon nordisk dramatiker. I år lutar det mot August Strindbergs "Ett drömspel". Deltagarna brukar vara nervösa men vara väldigt stolta efteråt, berättar Janya Cambronero.

– Det vi gör är otroligt viktigt.

Under kursveckorna brukar deltagarna få föra dagbok om vad de har gjort och lärt sig. "Tack för att jag får skratta" har några skrivit, berättar Janya Cambronero.

– Det är fantastiskt roligt när jag ibland träffar elever från tidigare år på stan som nu är helt integrerade i samhället. Jag menar förstås inte att det bara är tack vare teaterskolan, men vi brukar se en fantastisk utveckling hos kursdeltagarna under de två veckorna.