– Tiggeriet får katastrofala följder.

Florin Oprescu är inte den som uttalar sig försiktigt. Men så har han också på nära håll sett konsekvenserna av att föräldrar åker iväg till andra länder för att tigga.

– Barnen lämnas ensamma. Kanske med någon släkting som ser till dem ibland, men i stort sett får de klara sig själva. De emotionella banden mellan barn och föräldrar bryts. Vi ser att många av de här barnen börjar röka och dricka i tidiga tonår och att de inte kommer inte till skolan lika ofta när föräldrarna är borta, säger han.

– Jag kan såklart inte säga att det är så överallt. Men det är vad vi sett i vår by.

Byn han talar om heter Pauleasca och ligger tio mil norr om Bukarest. Där har Florin och hans hustru Marianne Oprescu i femton år drivit hjälporganisationen Somebody cares för att hjälpa romska barn att lyckas bättre i skolan. När vi träffas i Uppsala har de precis hoppat ur bilen från Arlanda och tagit en selfie ihop på Nybron och ska strax äta lunch med representanter från socialtjänst, polis och natthärbärget.

Det är första gången de är i Sverige. I fem dagar kommer de att åka runt i Sverige på konferenser och seminarier för att berätta om sina erfarenheter och situationen i Rumänien. De visar sitt späckade schema: varje timme är uppbokad. Ett av de större evenemangen är en konferens på fredag, där bland annat den nationelle samordnaren för utsatta EU-migranter deltar.

– Det är så många i Sverige som tror sig veta mycket i den här frågan. Men vi behöver få höra folk i Rumänien berätta om sina erfarenheter, och Florin och Marianne har jobbat med den här frågan i 20 år.

Det säger Jörgen Ljung, som hämtade dem på Arlanda. Jörgen Ljung är ordförande för den svenska biståndsorganisationen Hjärta till hjärta som samarbetar med Somebody cares och som bjudit hit dem.

– Vi har tittat noga på hur de jobbar och hur de redovisar och ser att de gör ett fantastiskt jobb. De gör helt rätt saker.

Detta är andra gången UNT träffar paret Oprescu. Förra gången var under en reportageresa i Rumänien hösten 2016. Vi besökte då byn Pauleasca och organisationens stora gula center, där man hjälper byns barn med skolarbete, men även ordnar sommarläger, sociala aktiviteter och stöttar familjerna i byn att bygga större hus så att barnen ska få plats att göra läxor hemma. Bland annat. Verksamheten har vuxit kraftig sedan starten 2002.

– Integrationen går genom utbildning och jobb. Och allt startar med barnen. Innan vi började gick inga romska barn i byn vidare till gymnasiet. Nu gör många av dem det vilket såklart gör mig väldigt glad, säger Marianne Oprescu.

Den allra första romska eleven som gick vidare till gymnasiet har nu blivit chef för ett stort företag, berättar hon. Och de är säkra på att åtminstone en av flickorna på gymnasiet snart kommer bli den första att gå till universitetet.

I takt med att de romska barnen klarar sig bättre i skolan har allt fler fattiga rumänska familjer i byn bett om läxhjälp för sina barn. I dag är en tredjedel av de cirka 90 barnen rumänska, vilket gett ytterligare en integrationsdimension.

Sedan hösten 2016, när UNT var där, har svenskarnas vilja att skänka till tiggare mattats av. Det märks tydligt i Rumänien. Färre väljer att åka till Sverige. Vissa åker i stället till EU-länder som ligger närmare, framför allt Tyskland.

– En del har kommit att se tiggeriet som sin livsstil, säger Marianne Oprescu.

Men andra söker jobb. De som tidigare hade säsongsjobb i Spanien – men slutade eftersom tiggeriet i Sverige kunde ge fyra gånger så mycket pengar – ser sig åter om efter jobb där. Andra söker arbete hemma i Rumänien.

– Många får till exempel jobb inom återvinning, med att sortera sopor. De tjänar 1500 lei, omkring 3000 svenska kronor. Men alla löner är låga i Rumänien, även min, och även om de tjänar mindre än på att tigga i Sverige får de ett sammanhang och värdighet, säger Florin Oprescu.

Enligt honom finns det finns gott om enkla jobb i Rumänien.

– Rumänien behöver romerna. Jag vill att de stannar i landet och jobbar där. Du kan väl kalla mig nationalist säger han med ett skratt.

Men finns det inte diskriminering mot romer som gör det svårare för dem att få jobb?

– Jo, på samma sätt som till exempel kvinnor och HBTQ-personer diskrimineras. Men när samhället skriker efter arbetare, då minskar diskrimineringen. Behöver man arbetskraft bryr man sig inte om hudfärg.