Det var en by som drabbades av ett morddrama, belägrades av media och som splittrades i motsättningar. Frågan är: har Knutby rest sig?

Kvällstidningarnas löpsedlar på insidan av entrédörrarna till Ica Knuten berättar hur länge du får vänta på akuten och hur mycket elpriserna kan komma att stiga.

För tio år sedan handlade löpsedlarna om mord, sex och sektanklagelser – här, i Knutby. De löpsedlarna sattes aldrig upp. Av hänsyn till till offrens anhöriga och delvis också till övriga Knutbybor som fått nog av uppståndelsen. Parkeringen, där det nu står någon enstaka bil, var ett läger för hitrest media. Svenska journalister blandade sig med franska, tyska, kanadensiska och norska team i jakten på kommentarer från knutbybor om det kittlande och osannolika morddrama som utspelat sig på deras hemmaplan.

Artikelbild

| Knutby skola blev hårt ifrågasatt och granskad 2004. Sedan dess har skolan jobbat hårt med sitt värdegrundsarbete och i dag är stämningen på skolan väldigt varm och trygg enligt skolsköterskan Ulrika Noaksson läraren Cecilia White och rektor Sofi Lundvall.

– Många valde att inte handla här. Ibland släppte vi in kunder bakvägen, här genom lagerdörren, säger Ica-handlaren Tomas Arctaedius som står och buntar ihop kartonger på lagret.

Han vill egentligen inte prata om händelserna för tio år sedan. Det är ju så längesen, säger han.

– Men det är klart, man blir ju påmind hela tiden. När någon hör att man kommer från Knutby blir de intresserade. Och så kommer ni och ställer frågor, säger han.

Han är inte ensam om att skaka på huvudet när vi kommer med block och kamera. Ingen av kunderna i butiken vill svara på några frågor.

Artikelbild

– Äsch, det där. Det har vi lämnat bakom oss, säger en kvinna medan hon plockar på sig ett par liter mjölk och vänder ryggen mot oss.

Och kanske är det viktigt för många här i Knutby att få gå vidare. Mordet och mordförsöket tidigt på morgonen den 10 januari 2004 satte djupa spår i det lilla samhället med 1 400 invånare. Inte bara inträffade ett mord och ett mordförsök, polisen befarade också en tid att våldsdåden skulle fortsätta eftersom man var säkra på att den redan häktade barnflickan hade en medhjälpare. Det enorma medietryck som troligen inget annat svenskt samhälle varit ens i närheten av att uppleva gjorde inte saken lättare. Begreppet mordturism slog igenom när människor vallfärdade till Knutby för att se mordvillan, och skyltarna med ortsnamnet blev eftertraktade souvenirer som stals. Omkring 100 av Knutbys invånare var med i den Filadelfiaförsamling som mördare och offer tillhörde, och många av medlemmarna var en naturlig del av samhället genom sina jobb inom bland annat äldreomsorgen, skolan och den lokala räddningskåren. När församlingens pastor tre veckor efter dåden häktades slöt församlingsmedlemmarna till en början upp kring honom. Bybor vittnade om hur en mycket obehaglig och bitvis aggressiv stämning växte fram i byn.

Artikelbild

| Knutby skola blev hårt ifrågasatt och granskad 2004. Sedan dess har skolan jobbat hårt med sitt värdegrundsarbete och i dag är stämningen på skolan väldigt varm och trygg enligt skolsköterskan Ulrika Noaksson läraren Cecilia White och rektor Sofi Lundvall.

Lars Berglund sitter i en ljusgul villa i utkanten av Knutby och tittar ut över åkrarna medan han minns de första åren efter tragedin. Det allra värsta, säger han som bott i Knutby i hela sitt liv, var att se hur samhället splittrades i två läger.

– Det uppstod en sida som försvarade församlingsmedlemmarna och menade att de också blivit vilseledda, och en sida som hatade församlingen. Folk som varit vänner i åratal slutade prata med varandra. Det var hemskt.

Artikelbild

Själv bestämde han sig tidigt för att inte välja sida. Som stationschef för räddningstjänsten i Knutby var han ansvarig för en styrka där några var med i församlingen.

– Det var komplicerat. Några vägrade åka med i samma bilar som de som var församlingsmedlemmar.

Ett ställe där flera medlemmar var anställda var Knutby skola. De flesta av de elever som under glada rop står och drar på sig vinterjackor för att gå ut på lunchrast när vi kommer dit var inte ens födda när skotten föll. Annat var det för de elever som klädde sig för rast i den här korridoren för tio år sedan. Många av dem gick runt med en klump av oro i magen. Skulle någon knacka på dörren till deras hus också och skjuta den som öppnade? Sofi Lundvall, som i dag är rektor på Knutby skola, berättar hur hon försökte lugna sin då tioåriga dotter.

– Jag brukade säga att är det något du kan vara säker på, så är det att mördaren inte är i Knutby utan har flytt härifrån.

Hon skakar på huvudet och skrattar till åt hur fel hon hade.

– Mitt i allt så var det krismöte för skolans föräldrar – och vem var där om inte Helge Fossmo? Men då visste vi ju ingenting om att han låg bakom allt och jag hade ju aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur det låg till.

Det var det inte många som kunde. Men funderingarna kring vad som hänt och oron över vad som mer skulle kunna hända var många, inte minst bland barnen. Det säger Ulrika Noaksson som var – och fortfarande är – skolans skolsköterska.

– Skolan fick en viktig roll i att möta barnens funderingar och jag tycker det gick bra. Men det var svårt för oss som personal också, vi var ju själva så chockade.

Det var en turbulent tid på flera sätt. Samtidigt som skolan jobbade för att vara en frizon där det inte spelade någon roll om man var församlingsmedlem eller inte avslöjades i efterdyningarna av mordutredningen att en lärare och en eleveassistent, bägge församlingsmedlemmar, misshandlat en elev vid skolan. Ett brott de bägge fälldes för. Och hela skolan kom att ifrågasättas.

– Det var såklart jättejobbigt. Men det har också gjort oss starkare, inte minst för att vi har varit tvungna att jobba så mycket med vår värdegrund, med allas lika värde oavsett vem man är och vilken tro man har. I dag genomsyrar det arbetet hela skolan och stämningen här är väldigt trygg, säger Sofi Lundvall och får medhåll av Ulrika Noaksson.

Att skydda barnen från uppståndelsen var omöjligt. Informationen fanns överallt: i tidningar, på tv, på radio, på nätet. Och media fanns överallt; fotografer med jätteobjektiv hängde vid skolgårdens staket. Andra brydde sig inte om utstakade gränser.

– Jag kommer ihåg hur vi motade iväg ett norskt tv-team från skolgården med en uppläxning, en liten stund senare hittade vi dem inne i en korridor, säger Sofi Lundvall.

Att komma från Knutby blev något skamligt, för såväl vuxna som barn. Ulrika Noaksson tar familjens skidresa i Falun som exempel.

– Mina söner hade träningsjackor som det stod Knutby IF på, och bakom dem går ett par som säger "Usch, ser du, jag får såna rysningar när jag ser att de kommer från Knutby!" Det är ju inte så kul att få höra. Under några år undvek man att berätta att man var härifrån.

Dagens elever är för unga för att ha några minnen av morddramat. Men nu har tio år gått och medan media gräver i arkiven och riktar strålkastarna mot byn igen förbereder sig skolans personal på barnens frågor.

– Vi är beredda, lite på tå sådär. I en by har skolan en så central och betydande roll, och vår uppgift är att hjälpa barnen att känna sig trygga här, säger Sofi Lundvall.

Räddningsledaren Lars Berglund var inte själv i tjänst under mordnatten, men träffade på morgonen den räddningspersonal som åkt på larmet. Särskilt chockad blev han inte över det som hände, delvis kanske för att han sett mycket i jobbet. Men främst, säger han, för att han redan innan uppfattat det som att allt inte stod rätt till i församlingen.

– Det märktes att det fanns mycket där under ytan, det var ju som en sekt.

Och hur uppfattar du församlingen i dag?

– I dag tycker jag att församlingen är öppnare. Det känns också som att de håller sig lite mer på sin kant. Förut hade de sina trådar i ganska många delar av samhället, så är det inte riktigt längre.

Hur mår Knutby i dag då?

– Det har blivit bättre för varje år, och nu efter tio år känns det relativt normalt igen. Det är skönt, ska du veta, att vi reste oss igen.