Torbjörn Albért, vice ordförande i Cykelfrämjandet i Uppsala, tycker att Uppsalas ambitioner på cykelområdet är vällovliga, men otillräckliga.

– Många av punkterna i programmet är bra, men det handlar mestadels om vanlig anständighet. Att bli landets bästa cykelstad i landet är inte så svårt. Men för att bli en bra cykelstad kräver det att man prioriterar cykeln före bilar och kollektivtrafik. Och det görs inte i dag, säger han.

Och genomförandet av programmet är inte i linje med retoriken, tycker han.

Artikelbild

| Vid korsningen Strandbodgatan/Dragarbrunnsgatan har det blivit alldeles för smalt med en konstig anslutning för de cyklister som ska svänga in på Dragarbrunnsgatan medan bilarna fått väl tilltagna utrymmen, enligt Torbjörn Albért.

– Uppsala satsar jättemycket på cykel, men bara så länge det inte inkräktar på biltrafiken. Så fort det kommer till prioriteringar får cykeln stå tillbaka. Det finns bara ett undantag, de nya cykelöverfarterna på Vattholmavägen.

LÄS MER: Uppsala klarar inte minimimåtten för cykelvägar

LÄS MER: Fem dåliga cykellösningar i Uppsala

Men behöver man inte prioritera bussarna för att minska biltrafiken i staden?

Artikelbild

| Längs Strandbodgatan finns en av få ordentliga separeringar av gående och cyklister, enligt Torbjörn Albért.

– Jag tror inte att det är så många bilister som ställer bilen och börjar åka buss, de tar cykeln i stället. Det kan man se i resvaneundersökningen där biltrafiken minskar och cyklandet ökar medan bussåkandet ligger still från till exempel områden som Sävja.

Går det inte att prioritera både bussar och cyklar?

– Problemet är att när man prioriterar bussarna stenhårt då slinker bilarna med. I en stad med 5 kilometers radie är det konstigt att prioritera tung trafik. Bussresenärer är stillasittande resenärer. I dag vet vi att stillasittande kostar lika mycket som rökningen för samhället.

Kan alla verkligen cykla?

– Kan man ta sig till en busshållplats kan man ta sig fram på en cykelbana, till exempel med elassistans även för rullstolsburna. De enda som inte kan cykla är blinda och om man bor långt ute på landet.

Det största problemet enligt Torbjörn Albért är att genomfartstrafik tillåts.

– Bilburna ska vara välkomna till innerstaden och lätt hitta en parkeringsplats. Men innerstaden ska inte vara genomfart. På Dragarbrunnsgatan kan man till exempel enkelrikta trafiken från två håll och sedan leda ut trafiken mot Kungsgatan. Då minskar man konflikterna med gående i gåfartsområdet när trafiken minskar.

Vilket ansvar har cyklisterna för säkerheten?

– Enligt VTI sker en procent av cyklisternas olyckor med fotgängare och omvänt, medan över 10 procent av fotgängarnas olyckor sker med motorfordon. En cyklist är sällan dödande, men det är en bilist.

LÄS MER: Trafiklösningen som ökar cykelolyckorna

Många gånger byggs cykelbanor inte för cyklisternas skull, utan för att förbättra för bilisterna, enligt Torbjörn Albért.

– Genom Industristaden har man byggt en cykelbana. Här är ett bostadsområde där det bara bör vara trafik till och från bostäderna och hastighetsbegränsningen 30. I stället får cyklar och gående trängas på en liten yta och cyklisterna får väjningsplikt i varje korsning. Stäng av för genomfartstrafik genom Industristaden och ta bort biltrafiken på Muningatan ut på Strandbodgatan.

Cykelbanan i Slottsbacken kallar han för en riktig skandal.

– Korsningen vid Nedre Slottsgatan är stans mest olycksdrabbade, trots att alla bilar väjningsplikt mot cyklar nerför Carolinabacken. Från Nedre Slottsgatan är det till och med stopplikt. Men när bilarna uppenbarligen inte kan hantera trafiksituationen leder man bort cykeltrafiken in bland fotgängarna i Slottsbacken. Där rinner smältvatten över cykelbanan så det blir isgata i en feldoserad kurva. Dessutom måste cyklisterna bromsa bort all fart när de kommer ner till Slottsgränd. Nerförsbackar ska utnyttjas för cyklister. Och i Carolinabacken är det dessutom värmeslingor i marken så det är isfritt.