Carolina Nordfors, 32 år, och Per Karlström, 36 år, har klarat sig utan bil hela sitt liv och fram tills ett år sedan var de helt vanliga Uppsalabor. Carolina jobbade som lärare och Per på Ikea. I augusti förra året begav de sig ut i världen efter att ha sagt upp sig från jobben och sålt drömlägenheten i Ekeby. Resan runt jorden beräknas ta fyra år och kommer att ske på cykel. När UNT pratar med de före detta Uppsalaborna så sitter de och äter frukost på ett kafé i Senegal, som är deras 17:e besöksland. I bakgrunden hörs exotiskt fågelkvitter.

– Det var ett svårt beslut att sälja lägenheten, men det var skönt när vi väl gjorde det. Vi ville kapa allt så att vi inte har något som binder oss, berättar Per Karlström.

Idén till resan kom efter att de varit utomlands i två veckor och, som så många andra, inte ville tillbaka till vardagen igen.

Artikelbild

| Just nu är de i Senegal och de tar rutten lite som det kommer utan att behöva känna stress.

– Vi ville göra något annat och ha mer kvalitetstid för varandra. Den piggaste och bästa tiden la vi på jobbet och när vi kom hem så var vi bara trötta, berättar Carolina Nordfors.

Att de skulle ta just cykeln bestämde de på en dag.

– Som Uppsalabor tog vi redan cykeln överallt, så då fick det bli cykeln jorden runt också.

Nyligen har paret cyklat igenom extremt varma Västsahara och hann ut ur landet samma dag som visumet gick ut.

Artikelbild

| Carolina Nordfors och Per Karlström tycker att det bästa med resan är människorna, naturen och djuren.

– Vi har inställningen att inte ha så bråttom, men när vi skulle igenom öknen så hade vi misstolkat visumet och blev tvungna att cykla nästan 8 mil om dagen i tre veckor i sträck genom värmen. Det var en upplevelse, berättar Per Karlström.

I Mauretanien fick Carolina en väldig smärta i magen och de fick akut flyga till Las Palmas för bättre sjukvård. Det visade sig vara en cysta som hade spruckit.

Artikelbild

| Snart ska paret vidare ner längs med Afrikas västkust mot Kapstaden.

– Det är just sjukvården vi är lite oroliga över i vissa länder, berättar Carolina. Likaså trafiken skrämmer dem ibland, men hittills har allting gått bra.

– När vi cyklar så vänjer vi oss allt eftersom med kulturskillnaderna, men när vi flög så blev det mer uppenbart. Att flyga från Spanien tillbaka till Mauretanien var som att åka 100 år bak i tiden. De avskaffade slavhandeln där för bara tio år sedan, förklarar Per.

– En sak med resan som vi är helt tagna av är hur vänliga och snälla alla människorna är, berättar Carolina.

– Det bästa var när en tankbil slängde ut två flaskor iskallt vatten till oss i Sahara. Ju trevligare folk är desto lättare blir cyklingen, förklarar Per.

Att de inte alltid kan språket eller förstår kulturen kan ibland orsaka missförstånd, som i Polen, där Carolina fick trycka i sig sex stora köttkorvar till frukost eftersom de inte lyckats förklara att Per var vegetarian, eller i Marocko.

–  När vi kom till Marocko så började många skrika ”hej” och gjorde tummen ner hela tiden. Vi började undra vad vi gjorde för fel egentligen. Det var inte förrän någon hoppade framför oss med sin nedvända tumme och skrek ”tea” som vi förstod att invånarna hela denna tid försökt bjuda oss på te. Efter det så drack vi lite te varje dag hos någon, säger Carolina.

– Vi har lärt oss kommunicera utan språk och man blir van vid att konstiga situationer uppstår hela tiden, berättar Per.

Om några dagar beger sig paret vidare mot Gambia och sedan ner längs med hela västkusten till Kapstaden. Därefter är planerna fortfarande öppna men förmodligen flyger de över till Asien för att cykla, sedan Australien och genom Syd- och Nordamerika, varpå de flyger hem till Europa och cyklar en stund.

– Att stanna upp länge på vissa platser är väldigt värdefullt också så att man kan leva in sig lite, förklarar Per.

Om de återvänder till Uppsala återstår att se. Än så länge saknar de inte hemmet tillräckligt mycket för att återvända, även fast familj, vänner och semlor lockar.

– När vi åkte hemifrån var vi rätt säkra på att vi ville tillbaka men nu vet vi inte alls. Släkten har jag nästan bättre kontakt med nu, eftersom vi ändå inte hade tid att träffas så ofta i Sverige. Nu har jag mer tid och roligare saker att berätta när jag väl ringer, säger Per.

– Nu när vi väl är fria så är det lättare att tänka utanför ramarna vad vi ska göra och vart vi ska bo, till skillnad från när vi var hemma och hade saker som band oss, berättar Carolina.