Enligt Leif Ericksson har attityderna inom myndigheterna kraftigt förändrats i mer jämställd riktning jämfört med hur det var när han började arbeta med de här frågorna för 25 år sedan.
Fram till 1998 dömde tingsrätterna aldrig till gemensam vårdnad om föräldrarna var oense om något som rörde umgängesrätt, underhåll och liknande.
- Fanns oenighet mellan föräldrarna upplösts den gemensamma vårdnaden och övergick till den ena föräldern, oftast mamman. Följden blev i många fall att pappan tvingades avsäga sig vårdnaden om sitt barn om han skulle få en chans att träffa det.

Efter 1998 blev i stället huvudregeln att föräldrarna tilldömdes gemensam vårdnad även då de var oeniga. Den 1 juli 2006 kom en ny lagändring som säger att domstolarna ska ta hänsyn till föräldrarnas samarbetsförmåga när man avgör vem som ska ha vårdnaden.
- Den nya bestämmelsen kan få två följder, poängterar Leif Ericksson. Dels kan den vara en välsignelse för den som är förföljd av sin partner, oftast handlar det om kvinnor. Dels kan bestämmelsen missbrukas.
Det kan gå till så att ena föräldern vägrar att låta den andra föräldern träffa det gemensamma barnet. Eftersom de inte kan samarbeta säger tingsrätten nej till gemensam vårdnad.
- Myndigheterna vill ogärna flytta på barnet, utan vårdnaden går oftast till den förälder barnet bor hos och det är i många fall kvinnan, säger Leif Ericksson.

Numera är det åtta gånger vanligare att mamman har ensam vårdnad än att pappan har det.
Familjerättsbyrån vid Uppsala kommuns socialtjänst gör bland annat umgängesutredningar åt tingsrätten och föreslår i vilken utsträckning föräldrarna ska få träffa sina barn.
Familjerättsbyråns chef Margit Nordgren tycker inte det ligger något i påståendet att mammorna skulle vara positivt särbehandlade.
- Vi möts ibland även av den motsatta ståndpunkten, att vi gynnar papporna. Men vår ledstjärna är barnets behov av båda föräldrarna. Ibland kan mamman vara bäst lämpad att tillgodose barnets behov men det har inget med kön att göra utan enbart föräldraförmågan.