Jag lägger kvar husnycklarna på jobbet och går ut i kylan. Det kan låta både naivt och cyniskt men jag ska prova på att vara hemlös i Uppsala. En natt.

Några minuter före åtta på kvällen lyckas jag smita in genom en port till några nyproducerade bostadsrätter i centrala stan. Jag tar hissen högst upp och går sedan den sista trappavsatsen för att hamna på en avsats över de boende där det bara finns en dörr till ett fläktrum att se upp för.

Tom i magen och full av skam lägger jag mig ner och försöker vila på det kalla stengolvet. Tidningarna jag ligger på hjälper till viss del.
Vad ska det här vara bra för?
Varför kom jag med den här idén?

Jag skäms över att jag försöker leka hemlös och över mina lögner. Tidigare träffade jag en sliten man som jag tog rygg på. Han skulle visa var vi kunde vara. Jag vet inte hur det gick till men jag tappade bort honom inne på Hemköp i Forumgallerian och 20 minuter senare såg jag att han satt på en buss.

Kylan gav sig inte men köpcentret Kvarnen gav värme för en stund. Väktaren började titta lite väl mycket så det fick bli en sväng ut i kylan där jag fick hjälp. En redigt berusad man stod och vinglade på väg ut i trafiken vid Vaksala torg och jag erbjöd hjälp. Han tog min hand, bilarna stannade och vi tog oss över. Han skulle till Årsta och letade efter sin buss. Jag letade tak över huvudet. Han gav mig en kram och sa något i stil med att han åtminstone hade någonstans att bo. Han pekade bort längs Väderkvarnsgatan och sa att jag borde prova på härbärget.

Sagahemmet ligger på Storgatan och där finns värme. En kvinna öppnar dörren och frågar vem jag är och vad jag vill. Jag ljuger. Hon synar mig och ber om id-handlingar. Jag vill inte svara på alla frågor men vad har jag för val? Det är 16 minusgrader. Hon kommer tillbaka med mitt körkort efter sin kontroll och frågar om jag är från Uppsala. Om 20 minuter öppnar man för kvällen och då är jag välkommen på nytt. Hon stänger och kvar står en yngre, smal, kille och röker. Han har fått en plats på boendet.
”Det är inte bra att vara hemlös eller bo på stationen”, säger han samtidigt som han blåser ut röken i natten. Han har bara ett par tunna gymnastikbrallor på sig och ska snart gå in igen.

”Det är bra här, rummen är små men fina.”
Han önskar mig lycka till.

Han önskar mig lycka till! Jag blir inte av med skammen när jag ligger på mina tidningar i trapphuset. Jag försöker sova bort tristessen och tankarna. Då slås dörren upp två meter nedanför mig. Det nyinflyttade paret på våning fem har fått en ny vit soffa levererad till dörren. De håller på i drygt en timma med soffan och jag sitter blickstilla för att inte röja min sovplats. Jag hör allt, ser allt och vill bara att de ska låsa in sig igen. Att gå ut i kylan är inget alternativ.

Vid sextiden tvingas jag ut i vilket fall. Tidningsbudet kom vid fyra och jag kunde snabbt somna om men sedan började trapphuset vakna och risken blev för stor. Jag landade i stället vid centralen. Den bästa platsen längst inne i hörnet vid förvaringsboxarna var redan upptagen av en äldre man. Jag tog platsen bredvid. Han sov. Bredvid honom på golvet stod två tomma pappförpackningar med vitt vin. Fair & Square White läser jag på etiketten. Ett rättvisemärkt vin för 59 kronor där man bidrar till olika hälsovårdsprojekt för fattiga byar i Argentina.

Jag hämtar upp mina husnycklar strax efter åtta på tisdag morgon. Jag kan gå hem i dag. Det kan inte alla.