Uppsala är Cykelstaden, med stort C. Det stod klart redan 1983 när jag gjorde mig hemmastadd i mitt krypin i tolvrumskorridoren i Flogsta. Välmenande råd delades ut till 22-åringen som precis flyttat in: Städa efter dig i köket, bli inte kär i Robban och skaffa dig en cykel.

Min var blå och treväxlad. Jag lyckades behålla den i tre år. Sen stals den utanför centralstationen. Den tog mig till avlägsna delar av stan som jag aldrig skulle ha upptäckt annars. Men mest tog den mig hem från nationskvällarna.

Och med den lärde jag mig att cykla på vintern.

Sånt gjorde man nämligen INTE i min gamla hemstad i norr. När snön kom åkte cykeln in i boden och sparken ut. Klart.

Nu äger jag två, en röd vintercykel med dubbdäck och lastutrymme, samt en sommardito, svart och snabb.

En helt vanlig dag är jag på väg från jobbet på den snabba svarta. Det omdebatterade trafikkaoset i Boländernas shoppingsområde gör sig påmint. Medtrafikanterna trycker på och bilarna kommer obehagligt nära. Jag tar en rövare och kör upp på trottoaren de 50 meter som är kvar till nästa cykelbana.

Efter bara några meter olaglig körning prejas jag plötslig av en förare i en grön Volvo. Han vevar ner rutan och öser förbannelser över mig. Hatet lyser ur ögonen när han spottar ur sig okvädesorden. Man märker tydligt att hans behov av att skälla ut en cyklist är uppdämt och nu har runnit över alla bräddar. Som den konflikträdda trafikbrottsling jag är kastar jag helt om och drar järnet åt andra hållet. Man har ju läst om folk som får en snyting i trafiken, eller ännu värre.

Efteråt funderar jag länge på det som skett. Visst har jag upplevt hatet mellan bilister och cyklister förr. Men då bara i kommentarsfält eller på sociala medier. Det här var ju så att säga mer direkt.

Dagarna efter kommer en mysko undersökning i jobbmejlen. Det handlar om en studie där australiensiska forskare bett 442 personer ranka den genomsnittliga cyklisten på en skala från apa till människa. Låter misstänkt likt ett aprilskämt. Men det publicerades i Ny teknik 24 april.

Hur som helst. Bland de som inte var cyklister själva, ansågs cyklisterna vara till 45 procent mänskliga. De som cyklade själva var mer generösa – de menade att cyklister är till 70 procent mänskliga.

Hur dumt är inte det?

Och vad används då detta till? Professorn som lett studien förklarar: ”Om du betraktar en grupp som inte fullt mänsklig så är det sannolikt att du beter dig aggressivt mot dem.”

Det kan ju förvisso förklara varför karln som prejade mig sa det han sa. Han tyckte nog inte att jag var människa, mer nåt som katten släpat in.

Enligt samma studie berättade 17 procent av deltagarna att de någon gång avsiktligt blockerat en cyklists väg med sin bil. Elva procent uppgav att de avsiktligt kört nära en cyklist – och nio procent att de avsiktligt prejat cyklister.

Jag är alltså inte ensam. Alltid en tröst. Men frågan kvarstår, varifrån kommer detta hat?

Varför bryta mot reglerna då, tänker kanske vän av ordning. Kör som folk så slipper du bli utskälld. Till er vill jag bara säga: Jag var inte i vägen, det hade jag däremot varit ute på vanliga gatan. Att cykla är frihet. Vinden i håret (under hjälmen så klart). Klimatsmart och man får motion. Du tar dig från A till B snabbt och billigt. Genar man lite går det fortare att cykla till centrum från Gottsunda, än att åka buss.

Så jag hoppas på fler trafiksäkra cykelbanor som separerar mig från hatiska bilister.