Fyra kvinnor sitter i ett rum så litet att det knappt rymmer en säng. Alla är tysta. Uppgivenheten och ilskan är för stor för att orka säga något just nu.

Tre av kvinnorna är här för att hjälpa och stötta hon som är yngst och som sitter längst in på sängen med huvudet nedåt. Vi kan kalla henne Rebecca.

Hon är 20 år, har en intellektuell funktionsnedsättning och gömmer sig från sin familj i fruktan för sitt liv.

Vägen hit till det lilla rummet började för snart ett år sedan. Petra som egentligen heter något annat och som är en av kvinnorna i rummet, var på väg hem från jobbet genom centrala Uppsala när hon fick syn på en tjej som satt ensam och gråtande på asfalten – Rebecca. Människorna på trottoaren passerade henne en efter en. Men något fick Petra att stanna till.

– Hon var verkligen jätteledsen och jag tänkte bara att det här ser inte bra ut. Det kändes i hela maggropen, så jag frågade henne om hon ville följa med mig hem, säger Petra och tittar på Rebecca som sitter tätt intill henne.

Rebecca tvekade först. Att följa med en främling kändes otäckt, men hon resonerade att om någonting värre skulle hända än det som redan skett, det som var anledningen till att hon satt där, så kunde det lika gärna få hända nu. Hon följde med Petra och ganska snabbt kände hon sig lugnare.

– När Petra frågade mig om jag var hungrig och ville ha mat så förstod jag att hon var en snäll person. Jag berättade allt för henne, säger Rebecca som nu lyft upp blicken från golvet.

Livshistorien som Rebecca delade med sig av var något Petra aldrig hade kunnat föreställa sig.

När Rebecca var tolv år placerades hon i särskola för att hon inte klarade av undervisningen i samma takt som hennes jämngamla kamrater. På sommarlovet efter att hon placerats i särskola bestämde hennes pappa och styvmamma att de skulle åka på semester med henne till pappans hemland. Men när semestern var över och resten av familjen återvände till hemorten i Uppland, tvingades Rebecca stanna kvar och bo med släktingar hon aldrig tidigare träffat. I sex år blev hon kvar i pappans hemland. Rebecca berättade för Petra om hur släktingarna slog henne regelbundet och tvingade henne att utföra hushållssysslor i stället för att gå i skolan. Och om hur hon bönat och bett sin pappa om att få komma tillbaka till Sverige, vilket han till slut gått med på. Under ett villkor.

– Han sa att jag kunde få komma hem till Sverige om jag gifte mig med en av hans släktingar. Det var första gången på flera månader som pappa svarade mig när jag skrev till honom på datorn. Jag hade aldrig träffat den släktingen men vi gifte oss när jag fyllde 18 år. Jag ville bara tillbaka till Sverige, säger hon.

Kort efter giftermålet återvände Rebecca till familjen i Sverige. I väntan på att hennes makes uppehållstillstånd skulle gå igenom bodde hon hemma hos sin pappa och styvmamma som nu flyttat från hemorten i Uppland. Men lyckan av att vara tillbaka i Sverige varade inte länge.

I början av förra året polisanmälde Rebecca sin pappa med hjälp av den skola hon då gick på, för misshandel och för att ha sexuellt ofredat henne vid två tillfällen. I ett av polisförhören berättar en annan elev vid skolan att hon märkt hur Rebecca mått väldigt dåligt och ofta gråtit i skolan och att hon därför tagit kontakt med Rebecca och övertalat henne att berätta för skolpersonalen vad som hänt.

En åklagare inledde snart en förundersökning och pappan häktades samtidigt som Rebecca placerades på ett skyddat boende. Så långt verkade Rebeccas liv ta en vändning mot det bättre. Men snart lyckades släktingar till pappan få reda på var Rebecca höll hus och hon tvingades byta till ett nytt skyddat boende.

UNT har tagit del av Rebeccas journaler från de socialtjänster hon har varit i kontakt med. Där framgår det att hon på det nya skyddade boendet börjar prata om att hon saknar sin biologiska mamma väldigt mycket. Rebecca har inte fått träffa sin riktiga mamma sedan hon var liten. Socialtjänsten kontaktar den biologiska mamman och föreslår en tid och plats då hon och Rebecca kan ses i säkerhet. Men mamman säger att hon inte kan träffas. Anledningen är att hon ska duscha den dagen.

Rebecca blir besviken, men längtan är för stor och några dagar senare rymmer hon från det skyddade boendet.

– Jag åkte därifrån för att jag ville träffa mamma.

Att lämna det skyddade boendet är att bryta mot reglerna. Men en del av Rebeccas problematik är att hon har svårt att förstå sammanhang och konsekvenser. Hon förstår inte att det innebär en risk att åka hem till sin mamma, men det är inget som det skyddade boendet eller den aktuella socialtjänsten har överseende med. När Rebecca vill återvända till boendet får hon veta att hon inte är välkommen.

I hennes journaler har socialtjänsten analyserat situationen på följande vis:

"Då Rebecca avbröt sin placering på kvinnojouren bedöms Rebecca ej vara i behov av skydd".

I samma veva får Rebecca dessutom veta att åklagaren har lagt ner förundersökningen mot hennes pappa på grund av att att bevisen inte räcker för att väcka åtal.

Rebecca har nu ingenstans att ta vägen. I hennes journaler framgår det hur de olika kommunerna som Rebecca har vistats i försöker reda ut vem som egentligen har ansvaret för henne. Och medan byråkratins kvarnar sakta maler mår Rebecca allt sämre. Hon börjar skada sig själv och har tankar om att ta sitt liv.

Det är då Petra hittar henne gråtande på asfalten i Uppsala.

Rebeccas ögon är blanka. Vi är tillbaka i det mörka lilla rummet och Petra lägger en hand på hennes knä.

– Jag blev alldeles förfärad när Rebecca berättade det här för mig den där dagen vi möttes, så jag ringde socialjouren och de kom och hämtade henne, säger Petra.

Rebecca skjutsades till flerstegsboendet i Librobäck. Ett boende som dels fungerar som härbärge. Dels är till för personer med alkohol- och drogproblem.

– Jag tyckte att det var fruktansvärt att hon skulle bo på ett härbärge med narkomaner! Dagen efter pratade jag med socialtjänsten och de lovade att ordna ett ordentligt boende åt henne. Men så blev det inte, säger Petra.

Petra är i 40-års åldern, jobbar och har själv barn. Hon har ingen tidigare erfarenhet av socialtjänsten men har hjälpt Rebecca med att ringa runt till olika myndigheter i desperat jakt på hjälp.

– Jag har ringt över hundra samtal. Jag har ringt så jag har blivit galen! Socialjouren har jag ringt gång på gång och de har tagit med henne upp på psyk men där har hon bara fått stanna någon timme. Sen har de placerat henne på flerstegsboende igen. Jag har känt mig utnyttjad av socialtjänsten, för så länge Rebecca har bott hos mig så har de inte gjort någon ansats till att skaffa ett boende åt henne, säger Petra.

Så småningom tar Petra kontakt med organisationen Tjejers rätt i samhället (Tris) i Uppsala som genast börjar hjälpa dem. För även om Rebeccas historia är unik så har de träffat flera tjejer i liknande situationer tidigare.

– Funktionshindrade ungdomar som lever i en hederskultur är oerhört utsatta men de upptäcks sällan av samhället, säger Mariet Ghadimi, på Tris.

Hon och kollegan Talin Davidian är de två andra kvinnorna som nu sitter uppgivna i det mörka rummet. De har tidigare under dagen presenterat en egen undersökning där 220 elever och 120 skolpersonal på gymnasiesärskolor i Uppsala, Göteborg, Stockholm och Malmö har fått svara på frågor om hedersrelaterat förtryck. Resultatet visade att närmare hälften av skolpersonalen har erfarenhet av elever som gifts bort mot sin vilja.

– I familjer som har en hederskultur så ses de här flickorna på med skam och genom att få flickorna bortgifta så räddar de sin heder. Oftast gifter man bort dem med män från det land som familjen kommer från ursprungligen, genom att locka den blivande mannen med uppehållstillstånd i Sverige. I vissa fall kan det till och med vara så att familjen tror att flickan kommer att bli botad mot sin funktionsnedsättning, om hon gifter sig, säger Mariet Ghadimi.

Hon och Talin är vana att handskas med myndigheter, men just nu verkar allt omöjligt.

– De vill inte ge Rebecca ett skyddat boende därför att hon lämnade det förra för att hälsa på sin mamma. Enligt dem är det lika med att det inte finns någon fara för henne. Men Rebecca har sett en manlig släkting köra omkring på den ort hon var tidigare. De måste göra en ny riskbedömning, säger Mariet.

Tystnaden tar över igen i det mörka lilla rummet. Det här är Rebeccas uppehälle för natten. Imorgon vet hon inte var hon ska ta vägen. Petra jobbar natt och måste snart gå. Mariet och Talin har familjer som väntat länge på att de ska komma hem för dagen.

Rebecca börjar gråta.

En bäddad resesäng står uppställd i Petras vardagsrum. Rebecca har nyligen varit här och sovit över.

Ungefär ett halvår har gått sedan kvällen i det mörka lilla rummet. Inte mycket har hänt sedan dess.

– Nu har Rebecca fått en lägenhet att bo i som jag har lyckats fixa åt henne. Men hon tycker inte om att vara så mycket ensam så hon är är här ofta, säger Petra.

Rebecca har svårt att hantera ett hushåll och sköta sin hygien och Petra säger att hon och Tris har försökt få den aktuella kommunen att ge Rebecca LSS – ett särskilt stöd som ges till funktionsnedsatta. Men även om det finns dokumentation som visar att Rebecca har gått i särskola så har hon ingen officiell diagnos. Utredningen som gjordes då kan ingen hitta och Rebecca orkar inte inleda en ny just nu vilket socialtjänsten kräver.

– Hon är traumatiserad och behöver hjälp. Jag försöker så gott jag kan men jag är ingen professionell person, säger Petra och suckar uppgivet.

Spritt på olika platser i Petras lägenhet ligger brev och små presenter som Petra har fått av Rebecca.

– Hon kallar mig för sin extramamma, vi har verkligen kommit varandra nära under de här månaderna. Hon är en underbar och fantastisk tjej. Det är inte okej att myndigheterna gör så här.

Rebecca sitter tillsammans med personalen på Tris i en ljus lokal. Mariet, Talin och en kvinna från Tris som heter Sandra har hjälpt henne att ta hand om några ärenden under dagen.

Nu har över ett halvår gått sedan UNT träffade Rebecca för första gången och hon står kvar på ungefär samma plats som tidigare. Hon bor i lägenheten som Petra har hjälpt henne att skaffa. Rebecca har dock liksom med resten av vardagssysslorna svårt att hålla reda på när och hur hyran ska betalas, och har därför hamnat hos Kronofogden vilket innebär ännu en myndighet hon måste hantera. Socialtjänsten håller på att utreda möjligheterna till en god man, men det tar tid.

Rebecca har inte hört något mer från sin pappa eller några släktingar men känner sig fortfarande inte trygg. Ändå är det inte sig själv hon oroar sig över mest.

– Jag har småsyskon som jag oroar mig för. De bor med min pappa och styvmamma. Jag tänker på dem ofta. På vem som ska ta hand om dem.

Hennes ögon fylls av tårar.

– Speciellt tänker jag på min lillasyster. De kommer skicka iväg henne också till ett annat land. Det är jag säker på. Jag vill inte att hon ska få lida som mig.

Fotnot: Av hänsyn till Rebeccas säkerhet är både hennes och Petras namn fingerade. Det är även av säkerhetsskäl som UNT inte namnger samtliga kommuner som Rebecca har vistats i.