Hållnäs i nordöstra Uppland

- Ska vi inte ha lite kaffe och bulla nu?
Kaffebrickan kommer på bordet. Med mjuk pepparkaka, halvmånar med färgglatt strössel och saffranskaka med russin.
- Det är fluger i bullan, skrattar Gert Evaldsson.
Det är alldeles typiskt uppländskt att säga bulla i stället för bulle, och när Thure Ögren föreslog att vi skulle dricka kaffe nu, uttalade han nu med en diftong. Det låter niu. Och flugerna - det är russinen som ser ut som flugor i bullen. Det ska också sägas att flugorna uttalas med akut accent - flu´ger, liksom bu´lla och ka´ffe. I Hållnäs gör man inte skillnad på fågeln anden och den helige anden, båda uttalas a´nden.
Per-Erik Karlsson skickar en bulle till Gert Evaldsson.
- Jag tar'n me krôppen, ja', säger han.
- Det är många som tror att jag kommer från Gotland när jag öppnar mun, säger Gert Evaldsson.
Det är inte så konstigt egentligen. Längs med Upplandskusten hade man länge mer kontakt med andra kustsamhällen än med byar och socknar inåt landet. Diftongerna i Hållnäs är besläktade med gotländskan, och den akuta accenten med dialekterna i Österbotten i Finland.
- Jag hann fylla tretton innan jag kom till Tierp och det är fyra mil härifrån. Det var när jag fick min första cykel som jag kunde röra mig lite mer i bygden, säger Thure Ögren.
I Lövstabruk - två mil från Hjälmunge där vi nu dricker kaffe - pratade man annorlunda. Ingen vid bordet kan riktigt härma det.
- Men det var ett bruksmål, man pratade som patron. Såna där bruksare, de finns inte kvar, säger Vega Jansson.
Lite vemodigt är det att dialekten håller på att försvinna, tycker de. Det finns ingen marknad för det här med dialekter, säger Thure Ögren.
Dialektdöden brer ut sig. Ett skäl är att vi blivit mobila, som när Thure Ögren fick sin första cykel och kunde hälsa på bruksarna i Lövstabruk. På samma sätt flyttar vi oss nu över hela världen.
- Samtidigt som den här dialektutjämningen sker vill man värna om det lilla och det vi har i vår närhet. Det har skett en attitydförändring till dialekter, man ivrar för dialekterna nu i stället för att bekämpa dem, säger Anna Westerberg, docent i nordiska språk.
Förr hade varje socken sin egen dialekt, i dag delar man upp Sveriges dialektområdena i sex delar med flytande gränser: götamål, sveamål (som Uppsala och Uppland tillhör), norrländska, sydsvenska, gotländska och östsvenska. Dialekten skiljer sig från standardspråket, eller det vi kallar rikssvenska.
- En vanlig missuppfattning är att dialekterna är en avart av standardsspråket, men dialekterna kom först. De utvecklades ur fornnordiskan som lät i stort sett likadant över hela Norden. Standardsvenskan är en kulturprodukt, säger Anna Westerberg.


Enköpingsområdet i sydvästra Uppland

Vi har stämt träff med Ingvar Pettersson på hans gård i Nydala by några mil nordväst om Örsundsbro. Inte förrän vi är helt nära Nydala upptäcker vi att dialekten faktiskt förändrats genom landskapet. Det är när vi träffar kyrkvaktmästaren i Torstuna kyrka och frågar efter vägen som den berömda dubbelbetoningen kommer fram:
- Kör fram till korsningen, och där svänger ni vänster.
Enligt böckerna ska dialekten i den här regionen mest likna den förut så eftersträvansvärda rikssvenskan. Men den har också egenheten med den tvåtoppiga accenten, som uppstår när första och andra stavelsen i ett tvåstavigt ord uttalas med samma tryckstyrka. Det mest kända exemplet på det här kanske är Totte Wallins sång om Enköpingståget - där betoningen ligger lika mycket på å som på e.
Vi svänger vänster och på mobilen börjar mottagningen försvinna, ett säkert tecken på att vi kommer närmare en dialekt.
Ingvar Pettersson säger att visst pratar han en del dialekt, men det är mest när de pratar sinsemellan, han och gumman.
- "Var har du vurri nånstans?" kan man fråga. Och så kan man säga: "Han har vurri åv". Alltså, han har gett sig i väg. Och så kan vi säga assint i stället för ingenting.
Men när vi ber honom ge oss ett dialektprov för inspelning blir det tyst i bandspelaren. Det kommer liksom bara naturligt, det här med att prata dialekt. Och det spelar stor roll vad man pratar om. När bandspelaren är avstängd berättar Ingvar Pettersson om skogn och om slåttern som får både ett sch-ljud och ett tjockt l. Och han säger att han är åppfödd på gårn och att man böt grejer med varandra i byarna. När han nämner en man som heter Svensson betonar han lika mycket på Sven som på son.
På Din Salong i Örsundsbro fixar Eva-Lena Lind papiljotterna på Antonia Wasiljeff.
- Men har jag någon dialekt? Fråga inte mig. Jag vet inte, svarar Eva-Lena Lind när jag frågar henne om hon kan berätta om sin dialekt.
Det är en salig röra av uppländska och stockholmska i Enköpingstrakten, säger hon. Ungdomarna pratar gärna med stockholmsinfluenser.
- Kanske för att de hellre vill bo där.
- Ibland, men ganska sällan, säger folk: "Nu hör jag att du är från Enköping." Men hur det låter vet jag inte, jag tycker jag pratar ganska neutralt.


Uppsala, i mitten av Uppland

Lennart Hulth säger detsamma. Han undrar om vi verkligen vill spela in honom och hans dialekt.
- Tror ni det kan ge nåt, verkligen?
Lennart Hulths morfar var bonde på Nöden, en gård söder om stan, ungefär där Ikea ligger. Själv är Lennart Hulth akademiker, agronom utbildad på SLU, och har ett stort intresse för Ultunas historia. Han är välartikulerad, och talar tydligt. Något han gissar kommer från officersutbildningen. Men ibland slår uppländskan igenom, och det är när han pratar om barndomens blåmjölk. Genast blir hans l tjockt. Men när han ber någon skicka mjölken, då är hans l lite tunnare (eller tynnre).
Lennart Hulths fru Monika Hulth är uppvuxen i Östervåla. I skolan i slutet av 50-talet blev hon tillsagd att vänja sig av med sina tjocka l.
- Jo, vi fick lära oss att sådana där tjocka Vendel-l var fula, instämmer Lennart Hulth. Det är synd att dialekterna försvinner, det blir ju lite utslätat nu. Förr hade ju varenda by en dialekt, och man gjorde ramsor om den andra byn och trätte om ord.
- De som är unga i dag har ju växt upp på ett annat sätt. Data och it har ett språk för sig. Nu är det inte bara kaffe - det är latte och platte och allt vad det heter. Men så har det ju alltid varit, vi ska tacka omvärlden för mycket i språket, säger Lennart Hulth.
Vid sidan om dialekter finns något som kallas sociolekt. Den skapas i det sociala sammanhang man befinner sig.
- Ju högre utbildning man har, desto mindre dialekt pratar man, säger Ulrika Sjöberg dialektinformatör på Institutet för språk och folkminnen.
- Kanske har man i ungdomen flyttat från Västerbotten till Uppsala för att studera. Det är långt hem och man är inte där så ofta. Då är det lätt att man språkväxlar. Man pratar på ett sätt i Uppsala och sin gamla dialekt i Västerbotten. Då konserveras den gamla dialekten, säger Anna Westerberg.
Det kan också vara så att man pratar en sociolekt med sina vänner och en annan i skolan.
Heor Aula och hans kompisar i sjuan på Sävjaskolan berättar att de pratar på ett sätt i skolan, på ett annat med varandra och på ett tredje hemma.
- Här pratar vi Sävjaspråk, säger Heor Aula.
- Alltså, man kan säga att det är ett förortsspråk, fyller en kompis i.
De vimlar på trottoaren utanför skolan och pratar i mun på varandra när de ska ge exempel på vilka ord de brukar använda när de pratar med varandra.
- Chilla är inte direkt Sävjaspråk, men det använder vi ofta.
- Ja, om man ska vara hemma och ta det lugnt - då chillar man.
- Och så säger vi aina i stället för polis.
Aina är ett slangord som polisen försökt avdramatisera. För ett par år sedan döptes en polisbil som skulle patrullera i förorten till Aina. Aina är en förkortning av det turkiska slangordet aynasiz som betyder utan spegel, som syftar på att polisen inte vågar konfrontera sig själv.
Forskarna kallar förortsspråket för multietniskt ungdomsspråk. Frågan är om den här sociolekten kommer att överges av ungdomarna när de växer upp.
- Det beror lite på om samhället accepterar språket. Ska man bli akademiker kan det bli lite svårt att bli tagen på allvar, men blir man musiker kanske det finns en annan frihet, säger Ulrika Sjöberg.
- Dogge har nog inte lika mycket tid att hänga ute längre, och det krävs för att snappa upp de senaste slangorden. Det här språket förändras snabbt, säger Anna Westerberg.


Väddö i östra Uppland

I Gåsvik utanför Väddö träffar vi fyra generationer rospiggar. Inga Gustafsson är född 1926 och har bott i Gåsvik hela sitt liv. Hennes dialekt är starkt präglad av stockholmskan, säger hon. När hon växte upp fanns otaliga pensionat i byn, och under åren har många sommarhus byggts.
- Det var mycket Stockholmssommargäster här, de hade ju lite finare snack om man säger. Vi kanske var mer bräkiga på den tiden, säger hon.
Om vi var ute efter försvunna h i Roslagen har vi kommit alldeles för sent. Den gamla rospiggskan är känd för att man inte uttalar h i början av ord, och i vissa fall lägger till ett h.
- Nej, det var länge sedan man pratade så där. Inte ens mina föräldrar tappade sina h, och de föddes -82. Vi hade några här, Hagfeldtarna, de sa inte h. Men de är borta för länge sen.
Inga Gustafssons barnbarn Annica Sundberg tycker att hon och mormor pratar ungefär likadant, men att hennes mamma däremot nu börjat betona Konsum väldigt konstigt.
- Sen mamma flyttade till Östhammar säger hon Konsum, inte Konsum.
Mellan Väddö och Östhammar är det ungefär sex mil, och någonstans på resan flyttar sig alltså betoningen från den sista till den första stavelsen.
Annicas mamma Carina Sundberg Källström skrattar och säger att hon inte märkt att hon pratar annorlunda sedan hon flyttat.
- I Östhammar pratar de liksom sluddrigare, fortare på nåt vis, säger Annica Sundberg.
Den fjärde generationen vid köksbordet, Neo Sundberg Gatica är åtta månader och har ingen dialekt ännu. Men hans pappa är från Chile och pratar bara spanska med sin son, och Neo kommer att bli tvåspråkig.
- Det är spännande det här med dialekter. Men inte vet jag hur jag pratar. Jag pratar som vanliga människor jag, eller vad säger ni?
Inga Gustafsson nickar mot oss.
- Visst hajar ni allt jag sejer?