Avgångskrav skallar –men topparna står på sig

Ursula von der Leyen, Charles Michel och Josep Borrell var vinnarna när EU-ländernas stats- och regeringschefer sommaren 2019 samlades för att kompromissa fram vilka som skulle få sitta på unionens toppjobb under de närmaste åren.

Nu har de alla fått känna hur snålt det kan blåsa däruppe.

Kommissionsordförande von der Leyen har anklagats för att ha varit både för snål och för långsam i förhandlingarna om covid-19-vaccin till alla.

Rådsordförande Michel har ifrågasatts för ständigt omsvängda mötesplaner och för att sitta alldeles för mycket i knä på Frankrikes president Emmanuel Macron.

Utrikeschefen Borrell har kritiserats för att inte bättre stå upp mot auktoritära krafter i Kina och Ryssland.

Kritik och stöd

Inte minst bland EU-motståndarna har avgångskraven varit högljudda.

– Gör både dig själv och Europa en tjänst: träd äntligen tillbaka, det borde ha gjorts för länge sedan, fnös Jörg Meuthen, en av två partiledare för tyska EU-fientliga AFD i en debatt med von der Leyen i EU-parlamentet i början av februari.

Från de verkligt avgörande personerna, EU-ländernas stats- och regeringschefer, har det dock varit tystare, av olika skäl.

En hel del av kritiken är det få ledare som håller med om, framför allt när det gäller hanteringen av coronapandemin.

– EU-samarbetet har varit avgörande. Utan det här hade vi inte varit i närheten av var vi är nu, konstaterade exempelvis statsminister Stefan Löfven (S) på en pressträff i januari.

Tysk valkamp?

Samtidigt är det inte helt obekvämt att låta EU-ledningen klä skott för allmänhetens ilska, snarare än att själva behöva ta på sig skulden.

EU-maskineriet har ständigt fungerat på ett motsägelsefullt sätt: alla vill ha bra och dugliga gemensamma EU-ledare – men helst inte någon som gör att medlemsländernas presidenter och premiärministrar hamnar i skuggan.

I många länder finns också helt egna skäl till kritiken mot EU-ledningen. I Tyskland förbereds exempelvis redan för höstens val och kampen om att efterträda den då avgående förbundskanslern Angela Merkel. I det sammanhanget är von der Leyen en perfekt syndabock, som till och med hennes egna partikamrater kan skylla på.

"Vägen är den rätta"

Kommissionsordföranden själv står samtidigt på sig.

– Kritik hör till jobbet, men jag vill inte ens föreställa vad som hade skett om bara två eller tre länder hade haft tillgång till vaccin nu och resten av EU hade stått utan. EU-vägen är den rätta, trots alla hinder, säger von der Leyen i en intervju med tidningen Augsburger Allgemeine.

EU-kommissionens recept för att sköta sakerna bättre nästa gång är ett ännu närmare samarbete, exempelvis kring en "hälsounion" och skapandet av en starkare gemensam hälsomyndighet, döpt till Hera.

I skymundan håller dessutom pandemin redan på att knyta EU-länderna närmare varandra. Det gigantiska stödpaket som man enats om att låna pengar till håller just nu på att arbetas fram i nära samarbete mellan EU-kommissionen och varje medlemsland. Alla satsningar ska sedan godkännas gemensamt enligt noggrant fastslagna kriterier vilket i praktiken gör återhämtningsfonden – döpt till RRF – till ett betydligt mer drastiskt budgetinstrument än vad många anade på förhand.