Vadim försvarar Ukraina i skyttegravarna

Koppar med nybryggt kaffe ställs snabbt fram på köksbordet i lägenheten i ett av Kievs många bostadsområden. Vadim Bojko, som till vardags arbetar med ytbeläggningar och stuckatur för tak och vägg, är hemma igen.

Precis som tidigare handlar det bara om ett kort återbesök.

"På första linjen"

Numera strider han mot ryssarna vid fronten i öst.

– Under invasionens första dag var jag med min fru och son i Kiev, men redan nästa dag beslutade vi oss för att ta dem ur staden, berättar han för TT:s utsända.

Även systerns familj såg han till att evakuera snabbt.

– Sedan registrerade jag mig hos militären.

Efter några månaders militär träning sändes han till regionen Donetsk.

– Efter att ha grävt skyttegravar skickades vi direkt till fronten och började kriga. Sedan dess är vi i första linjen.

Kylan, leran och det enorma lidandet i skyttegravarna – situationen och scenerna vid fronten i Ukraina har jämförts med första världskriget.

Ryggsäcken står färdigpackad ute i vardagsrummet. Nu väntar skyttegravarna i området kring Bachmut, en av de mest intensiva platserna på frontlinjen just nu.

"Ett mirakel"

Sovsäck, liggunderlag och varma strumpor är ett måste i packningen, liksom Bibeln. Vadim Bojko har laddat ner den digitalt på fyra olika språk i sin mobil.

– Jag tror att Gud vakar över min själ och hjälper mig. Därför är jag inte så rädd när jag är vid fronten. Om det uppstår något problem försöker jag tala med Gud.

– Han hjälper mig i olika situationer.

Något som redan skett vid flera tillfällen, förklarar han. Som den gången han var posterad vid en liten by i närheten av Soledar, där striderna just nu rasar för fullt. Då kontrollerades byn intill ömsom av Ryssland, ömsom av Ukraina.

Fienden kunde vara överallt.

– Varje dag hade jag en ny position.

Vid en attack blev Vadim tvungen att gömma sig. Regnet föll och det hann bli mörkt innan han vågade sig fram från sitt gömställe. Men väl uppe gick det inte att orientera sig.

– Om jag gick fel kunde jag bli dödad av ryssar. Gick jag en annan väg kunde jag hamna bland ukrainare som inte skulle kunna skilja mig från fienden.

– Jag började tala med Gud. Jag bad honom finna rätt väg.

Plötsligt ljussken vid tre olika positioner hjälpte honom till slut att hitta tillbaka till sin trupp, berättar han.

– Det var som ett mirakel.

Kunde se fienden

Plötsligt ljuder ett högt alarm från telefonerna på köksbordet. För första gången sedan nyårsnatten attackeras Kiev återigen av robotar. Det ska efteråt visa sig att flyglarmet, som vanligtvis varnar för angreppen från luften, den här gången inte har gått i gång förrän robotarna redan slagit ned.

Vadim Bojko reagerar knappt. Han sträcker på sig vid köksbordet, och blottar sin skadade hals. Ett flera centimeter färskt ärr påminner om det splitter som träffat honom bara millimeter från halspulsådern.

– Det kändes som att någon bara knäppte med fingrarna. Jag kände ingen smärta, för det gick så snabbt och förmodligen var det mycket adrenalin i min kropp.

Skadan uppstod i samband med att de ryska styrkorna försökte attackera vid det skogsparti där Vadim Bojko för tillfället var positionerad. Först var avståndet till ryssarna en dryg kilometer, men till slut handlade det bara om 20 meter.

Han kunde se fienden den här gången, säger han.

– Och de hade automatgevär, de var nära.

"Svårt känslomässigt"

Efter skadan blev Vadim Bojko ledig i tio dagar. Annars hör längre ledigheter inte till vanligheterna för en ukrainsk soldat.

– Man kan stanna en till två veckor vid fronten, sedan går man tillbaka till säkra positioner. Under vintern är perioderna kortare.

Med familjen finns tryggheten, med dem kan han slappna av. Men nu befinner de sig i trygghet utomlands – och redan om några timmar ska Vadim Bojko åka vidare österut.

TT: Hur känner du inför att åka tillbaka till fronten nu?

– Det är svårt känslomässigt. När jag för första gången skulle tillbaka till fronten kände jag sorg. Samma nu, jag har slappnat av ett tag, nu är det svårt att åka tillbaka.

Gudstron är stark sedan många år tillbaka. Han kommer ofta in på sin tro när han berättar om kriget.

Men hur kan hans gud tillåta att ett krig som det i Ukraina egentligen får ske alls?

– Kriget är människorna – inte Gud – skyldig till.