Jag undrar om han har rätt på den punkten. Stora delar av de många som samlats på Celsiustorget i Uppsala för att lyssna på de fyra alliansledarnas framträdande verkar vara de reda frälsta. Det är Alliansen-tröjor, Alliansen-pins, applåder och glada tillrop. De vet redan var de ska lägga sin röst, och Alliansen behöver inte vinna dem en gång till för att behålla makten. En i publiken som är medlem i ett av partierna säger att han känner igen många ansikten i publiken, ”säkert hälften här är partiaktiva”, säger han. Partiledarbesöket känns mer som ett peptalk inför slutspurten av valrörelsen, för att gjuta mod i valarbetarna, än för att vinna nya röster.
Men visst finns osäkra väljare i publiken, och partiledarna gör sitt bästa för att lansera sitt alternativ som det ansvarstagande, trovärdiga, framåtpekande, och det andra som tillbakablickande, ansvarlösa och opålitliga. Men som alltid ligger väl sanningen någonstans mitt emellan. Inget går rakt framåt eller bakåt, utan kanske som Celsiushuset, vid vars vägg partiledarna talar: snett ut i mitten. När de fyra äntrar scenen vid husväggen spelas We are family upp i ljudsystemet. I dag är det Alliansen som är här, inte de fyra partierna, och Alliansen håller samman är budskapet. Partierna nämns knappt vid namn under tillställningen.
På scenen turas de fyra om att få prata. I tider av tuffa utfrågningar i radio och tv med pålästa utfrågare måste det vara skönt att få regissera föreställningen själv. Man kan välja exakt vilket budskap man vill nå ut med, och behöver inte oroa sig för knipsluga frågor om det finstilta bakom vallöftena. En moderator delar ut öppna frågor, lika många till var och en, som de fyra sedan kan lägga ut orden om, lite hur de vill. De får alla ta hand om sin egen kärnfråga, Maud Olofsson om miljö och företagande, Göran Hägglund om vård och omsorg, Jan Björklund om skolan, Fredrik Reinfeldt om jobben och statsfinanserna.
Kanske är det vid sådana här styrda tillställningar, omgiven av trogna fans, man som statsminister kan komma undan med att kritisera oppositionen för att de ”lovar allt åt alla”, bara för att själv i nästa andetag säga ”alla ska få det bättre”. Och få applåder.