På jul väntar vi tills att julklapparna är öppnade. På större födelsedagar tar vi det efter tårtan. På det senaste bröllopet väntade vi till gästerna hade åkt och det bara var vi kvar.
Om några veckor samlas jag och mina fyra syskon till barnkalas. Men vi samlas också till slutdebatt inför valet i september. För när många andra kanske undviker att prata politik så ser vi det här som vår högtidsstund.
Vi syskon är i grunden ganska lika varandra. Vi brukar få höra att vi har likadana munnar och identiska näsor. Vi har lika hårfärg, lika synfel och allihop så envisa att det ibland blir läskigt. Vi växte upp i samma arbetarklassfamilj där mamma var den centrala punkten som höll ihop det hela. Hon var vänsterpartist tills Gudrun Schyman slutade och gick därefter över till Socialdemokraterna. Vi syskon är stöpta i samma politiska form men i dag ser vi helt olika ut.
Vi har vänsterpartisten som tycker Kuba är ett föregångsland och som tycker vinster i välfärden är djävulens påfund. Vi har socialdemokraten som sätter arbetarklassen främst men som sällan vågar ta ställning i en enda fråga. Vi har folkpartisten som tycker att skolfrågan är viktigast och som vill hindra eleverna från att löpa amok. Vi har moderaten som tror på skattesänkningar och som i senaste valet stödröstade på KD. Sist har vi också sverigedemokraten som ser invandringen som den enda viktiga politiska frågan.
Det ska inte stickas under stol med att våra debatter stundtals blir hätska och har lett till tårar, igensmällda dörrar och avslutad vänskap på Facebook.
Men på ett sätt gläds jag ändå åt att vi har våra politiska åsikter och tar debatten med varandra, kring julbord och kring födelsedagstårtor. Vi är inga toppolitiker utan en helt vanlig syskonskara som gillar att debattera med varandra och som trots politiska motsättningar respekterar varandra.
En av våra viktigaste demokratiska rättigheter är att vi har rätt att bilda oss en egen politisk åsikt. Den måste man värna om. Den värnar vi om.