Ägare av och ledare för Löfs Islandshästar är Birgitta Löf som äger gården ihop med maken Anders. Och ska man vara ärlig är grannen Sussie Vernersson också rätt så inblandad. Åtminstone i den del som handlar om att föda gästerna med mat och fika.
En av Birgitta Löfs populärare turer är nog den där man rider från stallgården i Vamsta hela vägen till Lövstabruk och tillbaka, en tur på sex mil. Turen tar två dagar i anspråk och du tillbringar en natt på värdshuset i Lövstabruk. Där ingår också middag i paketet.
Ryktet om långa galopper på mjuka ridstigar har nått även mina öron. Men väl i bilen på väg mot Österbybruk drabbas jag av eftertankens kranka blekhet. Hur ska jag, överviktig, otränad, om än hyfsat ridvan, klara detta? En trilskande höft gör det dessutom svårt att ta sig upp i sadeln.
Går väl an på stallbacken där man raskt förses med en pall, men vad gör du ute i skogen?
Väl framme i Vamsta möts jag av damer, varav merparten är i min egen ålder och lite äldre. Övernattningsväskan vi har med oss lastas in i Anders Löfs bil för direkttransport till Lövstabruk. Sedan gör tretton kvinnor sig och lika många hästar i ordning för långturen.
Det visar sig efter ett tag att de flesta redan känner varandra. Stämningen är på topp, skämten haglar i stallgången och flera verkar ha fått sin favorithäst. Själv ska jag rida Drömma, ett litet men viktbärande sto. När all logistik är avklarad, alla hästar fått sadel och träns och ryttarna en dos instruktioner av Birgitta Löf är det dags. Vi sitter upp på rad och börjar sakta skritta ut i skogen.
Nu väntar en varierande ridning. Genom tät snårskog, över stock och sten och på traktorstigar far vi fram i varierande tempo. Efter ett par timmar når vi Södra Åsjön där det är uppdukat för lunch. Hästarna får vila i provisoriska hagar och vi människor äter oss mätta på kyckling och morotskaka.
Birgitta Löf startade sin verksamhet för tio år sedan. Flera av dem som hänger med på just den här turen har varit med från början. Det visar sig att Birgitta Löf har ett system för ridningen som är lite ovanligt i branschen.
Man kan köpa klippkort på ridturer.
– Vi rider ute i två timmar och under tiden bistår jag med råd och
instruktioner så att varje ryttare får chans att utvecklas. Vissa lektioner hålls i paddock också, säger hon.
Klippkortet uppskattas inte minst av de lite mer långväga ryttarna.
– På det här viset kan man ju välja vilka dagar man vill ta ut sina lektioner och ridturer. När det passar mig, säger Annie Åkerstedt Berg, som åker hela vägen från Uppsala.
Ofta samåker hon med väninnan Kerstin Fernholm. De har dessutom sommarhus bredvid varandra i Ängskär.
Från Ängskär kommer också Yvette Heimbrand, som ligger i hårdträning inför en ridresa till Island.
– Jag har precis börjat här så för mig är det lite nytt, men jag kommer alldeles säkert att fortsätta, säger hon.
Efter lunchen sitter alla upp med sikte på några timmars ridning mot målet, Lövstabruk och Leufstabruks värdshus där vi ska övernatta och äta trerättersmiddag. Själv hittar jag en stubbe att ta sats från och får en hjälpande hand från Sussie Vernersson.
Nu väntar långa raksträckor med galoppvänligt underlag och hästarna får verkligen sträcka ut. Vi hinner med en fikapaus innan vi är framme, klockan 15.40, vid Lövstabruks stallar och kan sitta av.
Hästarna lämnas i en hage med grönt, frodigt gräs och nu fattar vi plötsligt varför de ökade takten ju närmare Lövstabruk vi kom. Hästminne.
Väl ur sadeln slår träningsvärken till direkt. Några av ryttarna byter om med detsamma och drar till badplatsen för att välbehövligt dopp i 18-gradigt vatten. Själv sträcker jag ut mig på en säng i en timme.
Vid 18.30 är det dags för middag och Leufstabruks värdshus fylls av högljutt tjatter och många glada skratt.
Nästa dag vänder vi tillbaka. Nu har vädret slagit om och blivit regngrått. Men det värsta regnandet uteblir som tur är.
På vägen hem övar vi olika gångarter och försöker rida om varandra i en lagom systematisk ordning.
Stopp vid samma sjö, men nu är det kassler på menyn. Sedan är det inte långt kvar hem.
Och även denna gång går det fort på stigarna. Hästarna har nog hemlängtan. Vi som sitter i sadlarna enas om att detta måste vi göra om snart igen.
Och för reportern har självförtroendet åkt upp några pinnhål. Vem behöver pall när det finns stenar, stubbar och hjälpande händer?