Lyckas vi inte med detta står vi inför ett monumentalt samhällsproblem”. Det är den 26 februari 2013 och solen har letat sig fram över ett vintrigt Uppsala. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) står och pratar inför en stor samling människor på Sjukhusvägen, om vikten av den psykiatriska vården. Det är invigning av Psykiatrins hus - landstingets största byggprojekt någonsin med en prislapp på 900 miljoner kronor, vars främsta syfte är att förbättra den psykiatriska vården i länet.

Bland åhörarna finns både patienter och personal. Många av dem är tveksamma inför de nya lokalerna men de hoppas att beslutsfattarna har rätt. 2012 var nämligen ett relativt mörkt år för den psykiatriska vården. Självmorden i Uppsala län ökade efter en tidigare nedåtgående trend.

Även patientanmälningarna och lex Maria-anmälningar rörande psykiatrin ökade. Flera av Lex Maria-anmälningarna handlade om patienter som tagit sitt liv och när besluten kommer är det skarp kritik från Socialstyrelsen: kontakten mellan öppen- och slutenvården brister, likaså kontakten med an­höriga. Även uppföljningar och bedömningar av hur patienterna mår brister och läkarbesök blir försenade. Många patienter har inte fått den behandling de bör ha.

Sjukhusledningen och politikerna är dock säkra på sin sak - förändringen är här. Landstingsrådet Ludvig Larsson håller invigningstalet:

– Det här är fantastiskt! Nu samlar vi den psykiatriska vården nära den kroppsliga vården. Nu kan vi se hela patienten, säger han.

Applåderna fyller det sju våningar höga huset.

De positiva tongångarna från invigningen den där soliga februaridagen blir dock snabbt dränkta i en storm av kritik och oro. ”Sterilt och kalt”, ”huset ger mig rysningar” och ”människofientligt” är exempel från den massiva mängd insändare som patienter och experter skickar till UNT. Samtidigt ökar söktrycket till den psykiatriska vården och i början av juni är flera av avdelningarna på Psykiatrins hus överbelagda. Dessutom förvärras bristen på vårdplatser av sjuksköterskebristen. Chefen för hela psykiatrin, Åsa Hagberg, intygar dock att det inte finns någon risk för att patientsäkerheten är hotad och att vården i huset kommer att bli ”ännu bättre” än tidigare.

Lillebror Dahlström är specialistsjuksköterska och en av dem som inledningsvis är kritisk till flytten till Psykiatrins hus, men han ändrar åsikt vad gäller lokalerna när han väl varit där några månader. Däremot ser han inte att flytten förbättrar vården.

– Det tycks finnas en våt dröm hos högt uppsatta tjänstemän och politiker att allt kommer att ordna sig bara man hittar rätt omorganisation. Men omorganisation och effektivisering skapar otrygghet, säger han.

Lillebror Dahlström arbetar som specialistsjuksköterska inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) sedan 35 år och har sett hur situationen för såväl patienter som personal gradvis försämrats.

– Den psykiatriska vården har aldrig varit prioriterad från vare sig sjukhusledning eller politiker, säger han.

Patienterna som Lillebror Dahlström möter är ofta i övre tonåren och har mått psykisk dåligt sedan de var barn. Många kommer från svåra hemsituationer, har blivit våldtagna, misshandlade, missbrukar och har ätstörningar. De lider av svårbehandlade psykiska diagnoser som kräver tid.

– wDe har svårt att lita på människor och därför tar det ett halvår till ett år innan man byggt upp den relation som krävs, för att han eller hon ska kunna ta till sig en behandling. Sedan får man räkna med att de tar fyra år innan de blir friska.

Problemet är bara att om en patient är 16 år så får han eller hon inte fortsätta behandlingen på BUP utan tvingas vidare till vuxenpsykiatrin där väntetiderna är långa och omsättningen på personal stor. Bristen på specialister gör att många patienter inte träffar samma läkare mer än två gånger.

– Personalen inom både BUP och vuxenspyk gör ett jättejobb, det är inte det. Men vi som personer är jätteviktiga och då säger det sig självt att det inte fungerar när de här patienterna hela tiden tvingas möta ny vårdpersonal.

När 2013 går mot sitt slut har läget för psykiatrin förvärrats ytterligare. Under året har politikerna månad efter månad fått rapporter om ett ökat patienttryck som till stor del förklaras med att den psykiska ohälsan i hela Sverige ökar. Utifrån de resurser som finns har vårdproduktionen hela tiden växt, men nu gör psykiatridivisionen bedömningen att den inte kan öka mer - maxgränsen är nådd. Dessutom har kostnaderna gått över budget. Till viss del beror det på att hyrorna för lokalerna inte minskat som planerat. Men främst är det för att det fortfarande råder personalbrist och man tvingas använda hyrläkare. Under 2013 har hela Akademiska sjukhuset i Uppsala betalat 37 miljoner kronor för inhyrd personal. 33,8 av de miljonerna står psykiatrin för.

Från politiskt håll pågår insatser för att minska kötiderna vid hela sjukhuset. Vad gäller psykiatrin har exempelvis en specialistläkare avsatts på halvtid för konsultationer mot primärvården för att minska remissinflödet. En annan insats som lyfts fram är att några ST-läkare blir klara specialister till slutet av året och att några läkare redan är på ingång.

En bit in på 2014 kliver Peter, som egentligen heter något annat, för första gången in på Psykiatrins hus för att jobba på Affektiva avdelningen. Han märker inte av några av de ljuspunkter som framförts i december 2013. Peter gör ST-tjänst vilket innebär att han är legitimerad läkare och är på psykiatrin som en del i sin specialistutbildning. Han är där för att lära sig genom att i första hand ta hand om de lättare fallen samt ta hand om de medelsvåra fallen under handledning. Men så blir det inte. När Peter kliver in på sin nya arbetsplats finns det två läkarteam på mottagningen som består av en hyrläkarspecialist och en fast specialistläkare. Resten är ST-läkare som Peter eller vikarierande underläkare, en del inte ens legitimerade.

– Jag behövde regelbunden handledning men det fanns inte tid till det. Vi som var under utbildning var tvungna att ta hand om många svåra fall, säger han.

Normalt sett ska en patient ha en specifik läkare som är ansvarig för just honom eller henne. Men för UNT berättar Peter att det är svårt att alltid få till det på grund av att framför allt läkare ständigt byts ut. Patienten blir då listad under ett team som vid ett veckomöte kan diskutera patientens fall och hur han eller hon bör hjälpas.

– De här veckomötena kunde vara ganska obehagliga därför att ibland ville ingen, på grund av tidsbrist, ta sig an patienten, säger Peter.

En av Psykiatrins hus styrkor skulle vara att nästan alla delar av psykiatrin, som tidigare legat på olika håll, samlas under ett tak. De olika avdelningarna och mottagningarna skulle få ett bättre samarbete sa man. Något som är av stor vikt då många patienter behöver vård inom olika delar. Men samtliga läkare, psykologer och specialistsjuksköterskor som UNT har talat med säger att det samarbetet är obefintligt.

– Det finns ingen kommunikation och inga tydliga rutiner, säger en psykolog och fortsätter:

– Alla vet om att situationen på psykiatrin är fruktansvärd, men ingen gör något åt det. Personalen är rädd för repressalier och patienterna är det ingen som lyssnar på. Lider man av psykisk ohälsa är man i samhällets ögon en andra klassens medborgare.

Det andra stora problemet som hela tiden återkommer är att det inte finns tillräckligt med fast personal. Flera personer vittnar för UNT om hur läkare och sjuksköterskor slutar för att de upplever att organisationen inte fungerar och för att de inte klarar av att se så många uppgivna patienter

Chefer och politiker lovar ständigt att nya specialister är på ingång. Men för Peter är det bara tomma ord:

–  Man pratar hela tiden om det, men vad är det som säger att de personerna är beredda att ta sig an en tjänst på en dysfunktionell mottagning där inte ens erfarna psykiatriker orkat vara kvar?