Sommarlovet har just börjat och jag summerar som lärare mitt skolår under några dagar innan jag låter ledigheten och sommaren helt ta över.

Jag har känt mig så rik varje morgon när jag öppnat dörren till Valsta skolan i Märsta och fått möta alla dessa glada och positiva ungdomar från alla världens hörn. Klockan 8.00 har jag kånkat mina tunga väskor med material, böcker och pärmar upp till entrén. Varje morgon under dessa två år jag arbetat på skolan har elever öppnat dörren för mig och glatt hälsat god morgon! Ibland har jag också fått bärhjälp om det behövts utan att jag har behövt be om det. I den stora och ljusa foajén har en grupp lärare samlats vid ett bord strax intill ingången. De sitter och pratar, smuttar på sitt kaffe och är noggranna med att hälsa på varje elev med deras namn.

Jag har arbetat som specialpedagog på skolan och undervisat elever i mindre grupper och ibland enskilt. Under en lektion i engelska som en övning inför det nationella provet skulle eleverna skriva om en resa de gjort. Jag, i min naivitet, tänkte att eleverna kan berätta om en semesterresa som de gjort. Det var min referensram. Plötsligt börjar en elev berätta om hur hen gått från Iran till Turkiet över bergen på smala, livsfarliga stigar. Sedan tagit en liten gummibåt från Turkiet till Grekland … Lektionen stannade, eleven berättade vidare och läraren det vill säga jag, är så berörd. Visst har jag läst om detta, sett det på tv, men att höra allt detta berättas av en av mina elever, gjorde att jag fylldes av respekt för alla dessa barn som tagit sig hit till Sverige ensamma eller med sina föräldrar under dramatiska omständigheter, upplevt och genomlevt saker som jag inte ens vill höra om utan bara kan förstå utifrån deras berättelser. Jag förundras över hur de kan le och skratta, kämpa med både språket, studierna och livet i Sverige. Ödmjukt kan jag konstatera att tron på livet segrar. Tänk att jag fått förtroende att få dela dessa berättelser med så många elever.

Lunchen i Valsta skolan är speciell. Eleverna välkomnar gärna vuxna till sitt bord. Många gånger har någon dragit ut stolen till mig när jag kommit med min tallrik och mitt vattenglas. Många elever lämnar inte matbordet innan jag som vuxen har ätit klart av ren respekt och artighet.

I korridoren hälsar eleverna och frågar om allt är bra och göra gärna ” en high five- hälsning”. Tänk att det är så viktigt för en lärare att också få känna delaktighet och gemenskap! Ibland när jag hjälpt en elev, placerar hen handen på hjärtat, ler varmt och tackar för hjälpen.

Rosorna från skolavslutningen blommar i mina krukor på altanen och varje gång jag går förbi dem hör jag orden som givaren viskade i mitt öra:

”Jag hade inte klarat det här utan dig! ”

Jag är så glad och känner mig så rik för att jag fått dela denna speciella gemenskap som fanns på Valsta skolan både med elever och lärare.

Jag glömde lämna ifrån mig nyckeln till skolan för den behövs ju inte mer. Skolan ska ju läggas ner. Jag kan inte förstå varför ….