Vi träffas på ett kafé i närheten av Elin Lucassis arbetsplats, där hon tillbringar större delen av sin arbetsvecka. Fritiden ägnar hon åt att teckna. Trots att hennes första egna seriealbum nyss kommit ut, jobbar hon ­redan på uppföljaren. Tecknat har hon gjort ända sedan uppväxtåren i Märsta. Ofta tillsammans med sin pappa och farfar, som var konstnär.

– Det var så vi umgicks – vi satt och ritade vid köksbordet. Vi försökte rita så roliga gubbar som möjligt, berättar hon.

Intresset för serietecknandet kom mera gradvis. Hon började först plöja igenom serietidningar om superhjältar, men gick senare över till att läsa andra typer av serier, som till exempel den svenska tidningen Galago.

Artikelbild

Från boken "Jag är den som är den", Kartago förlag.

– Jag började fatta att man inte behövde rita perfekt som de gjorde i Marveltidningarna, utan att man kunde rita på olika sätt. En serie är verkligen en kombination av allt jag tycker om: text och bild, och möjligheten att föra fram en tanke eller åsikt på samma gång.

Sin första längre serie­ ­ritade Elin Lucassi när hon efter gymnasiet reste till Grekland med en kompis. Varje dag ritade hon vad de hade varit med om, som en seriedagbok.

Nuförtiden handlar hennes serier om andra ämnen. I ”Jag är den som är den” behandlas ämnen som feminism, rasism, mens och litteratur – oftast med ett normkritiskt perspektiv.

– Sexism, rasism och transfobi till exempel, alla de sakerna har ju samma rot. Det handlar ju om normer och att gå utanför normerna. Om man är osäker så är ju allt som är normbrytande ett hot. Syftet med det jag gör är ju att få folk att få syn på strukturer och normer. Jag vill vara pedagogisk för att jag vill att läsarna kommer på det själva, i stället för att jag skriver dem på näsan, säger hon.

Artikelbild

Ur "Jag är den som är den", Kartago förlag.

Helst skulle Elin Lucassi se att boken når läsare som kanske inte anser sig vara feminister, eller som vanligtvis inte läser liknande böcker. Hon gläds också över att boken tycks ha nått många ungdomar.

– Jag har fått jättemycket feedback från föräldrar som köpt den, och sedan blivit av med den när deras tonåringar har snott den, berättar hon.

Artikelbild

Sin egen tonårstid beskriver hon som ett tunnelseende. Elin Lucassi växte upp i Ekillaområdet och på Fasanvägen i Märsta, och hon gick på dåvarande Märstagymnasiet. Hennes första extrajobb var att dela ut Sigtunabygden.

– Märsta är ett bra ställe att växa upp på. Jag upplevde det dock som att jag inte hade så många valmöjligheter, jag hade inga visioner. Jag kan beundra tonåringar som står upp för det de tror på i dag, eftersom jag inte gjorde det, säger hon.

I dag beskriver Elin Lucassi sig själv med andra ord, hon vågar ifrågasätta och vara obekväm i alla sammanhang.

– Mitt bästa tips när någon säger något befängt, rasistiskt eller misogynt, är att spela dum på ett vänligt sätt, och ställa följdfrågan: ”Hur menar du nu?” Då tvingar man den som är dum att äga dumheten. Lägg skiten där skiten hör hemma, brukar jag säga!

Samma attityd präglar ”Jag är den som är den”, där Elin Lucassis teckningar fungerar som en spegel av läsarnas egna fördomar.

h

o