När tidningen når Kallifatides, som genom åren har gett ut ett 30-tal skönlitterära verk och tilldelats ett stort antal priser, befinner han sig på resande fot ute i landet (Uddevalla). Detta för att berätta om sin kritikerhyllade bok ”Slaget om Troja” som kom ut i slutet av september.

Efter ytterligare ett antal stopp kommer han till Märsta 8 november.

– Jag åker runt med egen bil. Det är en del av nöjet. Det är som om när man var ung. Jag blir så stressad av att åka tåg med väntetider och inställda avgångar, säger Theodor Kallifatides.

Någon större relation till Märsta och Sigtuna har han inte.

– Men jag har varit i Sigtuna upprepade gångar, på biblioteket och hos Sigtunastiftelsen. I Märsta har jag också varit tidigare, men jag har bara varit där i jobbet.

På föreläsningen kommer det mesta att handla om hans senaste bok.

– Det är en bearbetning och en återberättelse av ”Iliaden”, blandat med en parallellhistoria från en grekisk by under ockupationstiden under andra världskriget. Sedan blir det en frågestund där publiken får fråga vad de vill. Det finns inga gränser, sedan är det upp till mig att svara eller inte.

När nomineringarna till Augustpriset släpptes i förra veckan fanns inte Theodor Kallifatides med.

Till mångas förvåning.

Kort därefter kommenterade Kallifatides det hela ironiskt på Twitter: ”Jag är glad att årets svagsinta Augustjury inte spräckte min fina svit på noll nomineringar”.

Nu utvecklar han sina tankar kring det hela.

– Det där handlade inte om att jag inte ville visa någon uppskattning för dem som faktiskt blev nominerade. De är mina kollegor. Det enda jag ville säga var att jag har publicerat böcker så länge som Augustpriset har funnits. Det är böcker som har blivit mycket lästa, mycket uppskattade och som har fått fina recensioner och som har översatts till flera språk. Ändå har jag aldrig dugt åt Augustprisets jury. Eftersom jag är 80 år och troligen inte kommer att skriva så många böcker till så ville jag säga min mening. Jag kan inte tycka annat än att det är mer eller mindre svinaktigt. Det har varit olika juryer under alla de här 30 åren. Och de har alla uteslutit mig. I 30 år.

Varför tror du att det är så?

– Jag vet inte. Om jag vetat hade jag inte skrivit så på Twitter.

Det skulle ha betytt mycket för dig att bli nominerad?

– Nej, det skulle inte betyda något. Jag struntar egentligen i det där priset. Men de får inte göra så här. De får inte förfölja en författare. Det är det som det handlar om. Mitt problem är att jag inte förstår varför de har hållit på så här i 30 års tid. Jag vill att de ger mig, och mina läsare en förklaring.