Synen på adoption var annorlunda på 1970-talet, jämfört med i dag, men mycket är också lika, enligt Johan Högberg som kommer från Uppsala och Knivsta, men idag bor på Steningehöjden i Sigtuna kommun. En stor del av fritiden ägnar han åt frågor som rör adoption och adopterade.

Nyligen valdes Johan Högberg till ordförande för organisationen Adoptionscentrum (AC) som i år firar 50-årsjubileum. Verksamheten vänder sig både till dem som vill adoptera, till adoptivfamiljer och till adopterade.

– Vi är Sveriges äldsta och största adoptionsförmedling. Det var de ideella krafterna som från början drev på för att Sverige skulle följa exempelvis Haagkonventionen och barnkonventionen när det gäller adoptioner, säger Johan Högberg.

Artikelbild

| Johan Högberg och hans storebror Lars hamnade i samma familj i Uppsala. En bror växte upp i Värmland, men den fjärde brodern har de inte hittat.

1974 bildades en nämnd inom Socialstyrelsen som senare skulle bli tillsynsmyndighet vid adoptioner. Mycket har hänt sedan dess.

Johans egen adoption från Iran var en så kallad enskild adoption, som skedde innan det blev allt vanligare med adoptioner genom organisationer.

– Idag finns tre organisationer i Sverige. Då vi inte är vinstdrivande så finns ingen egentlig konkurrens mellan oss, tvärtom så samarbetar vi kring gemensamma frågor.

Antalet adoptioner har minskat, bland annat eftersom det i dag finns andra sätt att skaffa barn på – exempelvis provrörsbefruktning (IVF) och surrogatmödraskap utomlands.

Artikelbild

| Johan Högberg i bakgrunden med sin händige morfar en sommar vid kusten. "Min morfar var fantastisk och lät oss leka med riktiga verktyg."

– Men det finns ju fortfarande barn som behöver familjer. Och ibland kan jag tycka att vi låter oss luras av att det ska bli enklare med ny teknik. Frågan om barns rätt till sitt ursprung finns ju fortfarande kvar med donerade könsceller, tycker Johan Högberg.

Just frågan om ursprung är något som han tänkt igenom många gånger, både för egen del och ur ett större adoptionsperspektiv. AC arrangerade 1997 en stor träff för adopterade.

Artikelbild

| Johan Högberg minns inget från Iran, men har många barndomsminnen från uppväxten i Sunnersta. Bilden är från 1972.

– Jag minns den väl. Vi var 100 adopterade som kom och det blev en fantastisk träff!

Att vara adopterad är enligt honom olika för alla adopterade. Vissa väljer att söka sina rötter.

Artikelbild

| Johan Högberg, ordförande adoptionscentrum.

För egen del har han fått 400 DNA-träffar vid en sökning, men inte hittat några närmare släktingar än sysslingar.

– Det är en fråga som inte känts viktig för mig. Att leva med okunskapen är en del av mitt liv och bara något jag måste förhålla mig till, säger Johan Högberg.

För honom är frågan likvärdig med att många andra, utöver adopterade, har med sig saker i bagaget som de måste förhålla sig till.

– Samtidigt har jag full respekt för dem som vill veta allt. Alla som vill, har rätt att få kunskap om sin bakgrund, något vi också driver politiskt. Det är också därför som vi som organisation hjälper till med det. Vi hjälper exempelvis till med research och återresor.

Hur var det som liten?

– Det finns alltid enstaka barn som ger sig på annorlundaskap, men om det hände var det många vänner som tog mig i försvar. Barn är ofta ”färgblinda” och jag hade en mycket bra uppväxt i Uppsala, säger Johan Högberg vars familj bodde på Lövsångarvägen i Sunnersta.

Han kände snarare att han på 1970-talet upplevdes som ett exotiskt inslag, då det var mer ovanligt med invandring.

Johan växte upp tillsammans med Lars, en av sina tre biologiska bröder. Så sent som 1995 fick han kontakt med en annan av sina fyra bröder igen.

– Han ringde och talade in ett telefonmeddelande på bred värmländska! Vår fjärde bror har vi tyvärr inte hört av sedan 1973. Han försvann från sin familj. Ingen vet var han är i dag.

På den tiden skedde adoptioner enskilt och det fanns inte samma regelverk och kontroller av föräldrarna som i dag.

– Pionjärerna talade ibland om solidaritet och att hjälpa barn. Men på det personliga planet, var det nog ganska lika då som nu, att det även fanns en önskan om att bilda familj och jag ser ingen konflikt mellan dessa två, säger Johan.

Han säger att han är djupt imponerad av många adoptivföräldrar både förr och nu.

– För att få bli adoptivförälder krävs att man går igenom en noggrann prövning med intervjuer. De går också en utbildning för att förbereda sig på ett annorlunda föräldraskap.

På vilket sätt är det annorlunda?

– Anknytningen mellan barnet och föräldrarna måste byggas upp på ett annat sätt. En del barn har redan varit med om flera separationer.

Viktigast av allt tycker Johan Högberg är att det är rättssäkra beslut i de länder där beslut ska fattas om barnen.

– En grundprincip är förstås att ingen får tjäna på att förmedla barn. Adoptionsorganisationerna har också ett ansvar att rapportera till tillsynsmyndigheten om vi ser missförhållanden i de länder vi verkar i.

Han ser skillnader även för adoptivföräldrar i dag, jämfört med hur det var på 1970-talet.

– En skillnad är att det idag är mer legitimt att önska sig en egen familj. Nu bejakas den positiva egoismen, man har rätt att önska sig barn, men man har aldrig rätt att få barn. Det är där barnperspektivet kommer in. Processerna måste alltid fokusera på vad som är det bästa för barnet.