Superligan är ingen enkel sak. Längre. Storvreta har haft en mycket bra första dryg halva av säsongen men har fått kämpa lika hårt för att slå ett bottenlag som Granlo som toppkonkurrenter som Mullsjö och Pixbo. Mot Granlo räddades man nu av målvakten Viktor Klintstens straffräddning i slutet.
Ska vi sätta ett frågetecken för något är det varken för Klintstens form eller för att man inte vinner stort över lag i botten utan mer för att vi är framme vid jul och att Storvreta och Stefan Forsman ännu inte har hittat hundraprocentigt rätt i formationerna.
Tidigare hette det, och det gäller väl nu också, att det inte var före jul man skulle vara som bäst, det viktigaste är att bitarna sitter till slutspelet. Men jag tycker att man borde ha kommit förbi det där sökandet vid det här laget. Ha hittat formationer som sitter och som får spelet att stämma i match efter match. Fortfarande åker många spelare in och ut i formationerna. Den inför serien närmast spikade förstakedjan med Alexander Rudd, Henrik Stenberg och Jimmie Pettersson består nu plötsligt av Rudd, Albin Sjögren och Joakim Olsson. Den i början av säsongen så framgångsrika andrakedjan med de tre högerskyttarna Sjögren, Rasmus Sundstedt och Victor Andersson är också splittrad.
Funkar inte saker och ting så ska man såklart hitta ny lösningar, men det verkar som att det kommer nya lösningar lite för ofta. Sökandet kan inte pågå för länge. Ska man hota de allra bästa (läs Falun i första hand) så vore det nog inte dumt att hitta formationer som spelas samman över tid.