Det är ett och ett halvt år sedan Vitalik Gaponov tillträdde som huvudtränare i klubben efter Mikael ”Bossen” Eriksson. Man kan fråga sig hur en före detta ukrainsk landslagssimmare från Charkiv hamnade i Uppsala och det är precis det som UNT gör. Vägen till Upsala Simsällskaps kansli i Fyrishov har varit lite krokig om man säger så – och började med hans mammas beslut.
– Min pappa är simtränare och mamma är bordtennistränare. Jag höll på med båda sporterna när jag var liten, men när jag var tolv så tyckte mamma att det inte var en sport för killar och att jag skulle simma i stället, berättar Gaponov.
När han var 16, 1991, simmade han de sovjetiska ungdomsmästerskapen. En ung Vitalik hade stora förhoppningar – och slutade 15:e till slut.
– På den tiden hade man inte internet och mobiltelefoner. Jag hade koll på simmarna i Ukraina, men inte de andra från hela landet. Jag var väldigt överraskad över hur bra de var och förstod att jag behövde träna ännu hårdare.
När Sovjetunionen senare upplöstes blev dock Gaponov, hastigt och lustigt, en av det nya landets främsta simmare. Hans stora mål var OS i Atlanta 1996, en tävling som han också kvalade in till – men som han inte fick åka till.
– Ukraina hade inte så många platser, så de valde att satsa på andra som de trodde mer på.
Hur kändes det?
– Det var så klart en stor besvikelse, jag trodde jag skulle få åka.
De följande åren blev konkurrensen tuffare för honom och när han blev klar med sin utbildning på idrottshögskolan blev det en satsning i föräldrarnas fotspår – som tränare.
– Det var ett sätt att förlänga min karriär och nå högre än vad jag själv lyckades göra. Det var samma känslor som när jag själv tränade så jag nappade direkt, säger Gaponov som arbetat heltid som tränare sedan han var 22 år gammal.
Men hur hamnade han då i Sverige? Vägen till Uppsala gick via pingisbordet. Gaponov började hjälpa sin mor som bordtennistränare. En av hans adepter, Antonina Khodynska, vann faktiskt silver vid paralympics 2012. Och på den vägen är det.
– Jag hade en vän i Hedemora som frågade om jag kunde träna hans syster som var rullstolsbunden under sommaren 2001. Jag åkte till Sverige och tränade henne två veckor. Sedan gjorde jag det även kommande somrar innan han frågade om jag inte ville flytta hit och även bli personlig assistent.
Ett stort steg?
– Ja, men jag tycker om äventyr så jag lovade att hjälpa till tre månader och sedan skulle det vara ”tack och hej”. Under tiden blev jag nyfiken på det här med att vara personlig assistent och så blev jag kvar.
Han lärde sig svenska på SFI och när den biten var på plats började han söka jobb som simtränare – och blev anställd i Västervik.
– Det vara bara tillfälligheter egentligen att jag hamnade där. Jag tyckte det var lite enformigt att vara personlig assistent så då började jag söka jobb som simtränare.
Efter två år i Västervik flyttade han vidare till Narvik i Norge där han tränade några av landets bästa simmerskor. Mörkret däruppe fick honom dock att flytta vidare till Roskilde två år senare. När hans flickvän sedan bestämde sig för att flytta till Sverige från Ukraina så valde Gaponov att lämna Danmark – och hamnade i Uppsala.
– Alla förutsättningar finns i Uppsala för att göra något bra här. Vi har både 25- och 50-metersbassänger, bra fysmöjligheter samt ett bra samarbete med Celsiusskolan. Alla resurser finns, men det krävs tålamod och arbete i det tysta.
Vad för arbete i det tysta?
– Det är det dagliga arbetet, att stå på kanten och få simmarna att bli snabbare och mer stabila. Det är som teater. När man tittar på föreställningen, eller ser någon hoppa i vattnet, så vet man inte vilket jobb som ligger bakom i kulisserna.
Han hoppas skapa en bred bredd i simsällskapet. ”En pyramidstruktur” med bred grund och vass topp är en modell som Gaponov tror på och jobbar efter. En viktig del är att inspirera barn och unga.
– Alla barn som kommer hit säger att de vill bli Michael Phelps och det är en bra drivkraft, men på motsatt sida finns latheten. Tyvärr är det en bristvara i dag, att koppla av allt runtomkring. Det är dator, kompisar och annat. Jag brukar säga att skriva på Facebook kan vem som helst göra, men att bli bäst i Sverige, det kan inte vem som helst bli bara sådär.
Filosofin lyder ”Om du gör något, gör det så bra som du kan och lite bättre” berättar Gaponov.
– Det är ytterst få som har möjlighet att vinna OS-guld, men om man inte ens försöker så är chansen noll procent.
Han tränar allt från barn till seniorerna i Upsala Simsällskap och har olika metoder att träna individerna beroende på ålder. Att få fram en egenfostrad stjärna är drömmen.
– Allt är möjligt om man jobbar stenhårt. Att de hade Jennie Johansson här var superviktigt, men samtidigt var hon rekryterad så det var lite fusk. Att få någon från simskolan till att bli så bra som Jennie, det vore fantastiskt. Jag ser möjligheter att det blir så också.
Topp tio i Sverige, när är Upsala där tror du?
– Jag hoppas på 2016. Då ska det arbete vi gör i dag synas, säger Gaponov.