"Fy fan vad jobbigt" sade en Ironspelare på väg ut till bänken under matchen samtidigt som tränaren Göran Wallen manade på sina blåa spelare: "Gubbar, de har snabbare byten än vi har". Luciacupen för tankarna tillbaka till skolgymnastiken tycker jag. Det är en härlig tradition där publiken hela tiden bjuds på fotboll av varierad kvalitet. Matcherna avlöste varandra under premiärkvällen och det gick inte en minut utan spel på den slitna konstgräsmattan.
Bakom det norra målet värmer nästkommande lag upp inför sina matcher, något som för tankarna till min egen karriär inom korpen. Så låg är dock inte kvaliteten i Diöshallen utan både Gusk och Bälinge trillade boll på ett underhållande sätt under de två matcher som jag bevakade under fredagen. Framför allt Gusk imponerade när de spelade mot Iron. Trots att matchen var jämn till en början var det inget snack om vilket lag som var det bättre och Uppsalalaget vann till slut med 4–0 mot ett tröttkört Iron.
Bälinge hade lite större problem mot ett vilt kämpande Flogsta. Alexander Kanjo spräckte dock nollan och gav segern till de gulsvarta.
Det jag framför allt tar med mig från den första dagen är dock just matchen mellan Gusk och Iron. Matchen innehöll nämligen ett alldeles otroligt självmål där Ironbacken med nummer två på tröjan pangade upp bollen i eget nättak. Tränaren Wallen utbrast med glimten i ögat "vad fan gör han?" på bänken och bland publiken sade en herre till sin sent ankomna fru att "du missade årets mål". Vad var då så fint med detta? Jo, när huvudpersonen själv kom till bänken efter fadäsen vid målet så bröt han inte ihop. I stället drog han på smilbanden och hoppade bara någon minut in igen. Det är exakt det här som Luciacupen handlar om.