Slutspelsval i innebandy brukar handla om geografi, att få till kortast möjliga resväg. Därför trodde jag att Pixbo, sin vana trogen, skulle välja Helsingborg även i år. Men Göteborgslaget vågade nog inte välja skåningarna ytterligare en gång efter att ha fått respass mot dem i fjol. Istället blev det Linköping. När Falun tagit Mullsjö handlade Storvretas val om norr eller söder, Umeålaget Dalen eller Helsingborg.
Av de två lagen känns Dalen som det stabilare. Helsingborg svänger det mer om. De gör många fler mål än Dalen men släpper också in många fler. I slutändan handlar det nog inte så mycket om motståndet om Storvreta ska ta sig förbi slutspelets första bäst-av-sju matchers-serie. Det handlar mer om den egna prestationen. Och som Storvreta har spelat de sista två månaderna (nio raka utan förlust) är de givetvis favoriter. Försvaret har varit bra en längre tid (så länge matcherna har betytt något) och man har många fler spelare som levererar än vad som var fallet fram till strax efter nyår.
Inför Falun hemma i mitten av januari, när Storvretas slutspelsplats var hotad, skrev jag att en rad spelare behövde kliva fram. Och det har de sannerligen gjort. Alexander Rudd har plötsligt hittat medspelarnas blad i match efter match, Henrik Stenberg har hittat rätt med såväl den krånglande foten som med farten och målgörandet, Rasmus Sundstedt har höjt sig ... det är många som har "vaknat". På torsdag spelar Storvreta slutspel igen. Det var bara två år sedan men känns betydligt längre.
Medan Storvreta – och FBC Uppsala – fortsätter sina resor tog säsongen på lördagen definitvit slut för Sirius. Och glada verkar de, spelare och ledare, vara för det. Det har inte varit någon roliga blåsvart säsong. Närmast allt har gått snett för fjolårets slutspelslag och de har mycket att jobba med till nästa säsong. Inte minst om Billy Nilsson nu drar till Schweiz.