OS år är något speciellt. Världens bästa idrottare samlas på ett och samma ställe och man gör det endast vart fjärde år. När de aktiva nu gör sig redo för spelen i Sotji är det åter dags igen för Niklas Eriksson att bli påmind om hur det var för 20 år sedan när Tre Kronor bärgade tidernas första svenska OS-guld i hockey.
Och man gjorde det inte på vilket sätt som helst. Man gjorde det efter en dramatisk straffläggning där en 21 år ung Peter Forsberg satte en straff som blev till ett frimärke och målvakten Tommy Salo lade sig ned, sträckte upp ett ben och motade Paul Kariyas försök.
– Det var magiskt på något sätt. Just den räddningen handlar om instinkt. Foppas straffmål och Salos benparad … så gör man ju bara inte, säger Eriksson.
Han fortsätter:
– Det är en klassisk turnering, inget snack om saken. Nästan alla människor kommer ihåg vad de gjorde då. Precis som jag kommer ihåg den efterföljande sommaren med fotbolls-VM (då Sverige tog brons).
Eriksson, då 25 år, stod i båset och såg dramatiken på nära håll. 2–2 mot Kanada efter full tid gav till slut en straffläggning.
– Straffläggningen blev ruggigt tufft mentalt. Det blev på något sätt bara Foppa som vågade kliva fram, han gjorde ju mål på båda sina straffar. Det var inte direkt några som ropade: jag tar den, utan det var några som tackade nej till att slå straffar, säger Eriksson utan att vilja gå in på vilka.
Eriksson var då, och några år därefter, lite av på toppen av sin karriär tycker han själv. Men det var faktiskt nära att han missade hela mästerskapet.
– Jag blev skadad (magmuskel) innan och var rädd att jag skulle missa OS. Men jag han komma tillbaka och spela några matcher innan turneringen men tycker inte att jag kom upp i riktigt samma nivå som innan.
Ais-tränaren får än i dag ibland brev från samlare runt om i världen som ber om hans autograf. Var guldmedaljen finns har han för tillfället dock ingen aning om. Den ligger någonstans i villan hemma i Leksand. Tror han. Den ska i alla fall inte vara borta.
– Jag tog med den till någon sommarhockeyskola sen vet jag inte var den tog vägen. Jag är inte sån att jag har prisskåp hemma. Det är ett kul minne, men nu är nu.
Förutom själva upplösningen och matcherna, där han inledde turneringen med att bilda kedja med Forsberg och Jonas Bergqvist för att sedan matchas med Jörgen Jönsson och Andreas Dackell, så kommer han ihåg mycket runtomkring. Hur man i matsalen kunde få syn på norska skidstorheter som Björn Dähli och Vegard Ulvang.
– Vi bodde ganska spartanskt i svenskbyn. Det var absolut inte något lyxboende utan mer som en förläggning. Det fanns ett Sverigehus i våran lilla by och där brukade vi spela hockeyspel, tv-spel var inte lika stort på den tiden, säger han.
För åtta år sedan tog Sveriges sitt andra OS-guld när man vann i Turin i Italien. Årets OS-turnering ska Eriksson försöka se så mycket som möjligt av men han ser inte Sverige som favoriter utan håller Kanada och Ryssland lite högre.
– Chansen finns ju, men Sverige är långtifrån några favoriter. Tar de medalj har de gjort det jäkligt bra.